funktionärerna började genast en hemlig öfverläggning. David Gellatley syntes äfven i gruppen, sysslolös som Diogenes vid Sinope, medan hans landsmän rustade sig till en belägring. David plägade upplifvas af allting, vare sig godt eller ondt, som förorsakade uppståndelse, och han sjöng nu under hopp och dans refrängen till en gammal ballad:
»Allt vårt gods är sin kos»,
tills han råkade komma för nära intendenten och fick sig en tillrättavisning af dennes ridpiska, som förvandlade hans sång i klagan.
Då Edward derifrån gick till trädgården, såg han baronen i egen hög person med snabba och ofantliga steg mäta terrassens längd, i det hans ansigte var förmörkadt af vrede och sårad stolthet, på samma gång som hela hans beteende utvisade, att hvarje förfrågan rörande anledningen till hans upprörda tillstånd skulle såra, om ej förolämpa honom. Waverley smög sig derför utan att tilltala honom in i huset och tog vägen till frukostrummet, der han fann sin unga väninna Rosa, som, fastän hon ej visade sin faders förtrytelse, intendenten Macwheebles vigtiga beställsamhet eller pigornas förtviflan, likväl syntes ledsen och tankfull. Ett enda ord förklarade hela hemligheten. »Er frukost kommer att bli dålig i dag, kapten Waverley. En trupp cateraner ha öfverfallit oss förliden natt och bortfört alla våra mjölkkor.»
»En trupp cateraner?»
»Ja, röfvare från de angränsande Högländerna. Vi brukade vara alldeles fria från dem, så länge vi betalade ett slags skatt till Fergus Mac-Ivor Vich Tan Vohr; men min far ansåg det ovärdigt sin rang och sin börd att längre betala den, och så har denna olycka drabbat oss. Det är inte boskapens värde, som oroar mig, kapten Waverley; men min far är så uppbragt öfver skymfen samt så häftig och djerf, att jag fruktar han försöker återtaga kreaturen med våld. Om han också ej skadar sig sjelf dervid, kommer han likväl att skada någon af dessa vilda menniskor, och sen blir det ej mer någon fred mellan dem och oss kanske i vår tifstid; och vi kunna inte heller försvara oss, som i forna tider; ty regeringen har borttagit alla våra vapen, och min älskade far är så oför-
