8
ett obefläckadt namn, som i och för sig innebär föga godt eller ondt, utom hvad läsaren framdeles skall finna sig föranlåten att fästa dervid. Men min andra, eller fyllnadstitel, var en sak, hvars utväljande var förknippadt med ännu större svårigheter, emedan denna titel, ehuru kort, kan anses såsom förbindande författaren till något visst sätt att behandla sitt ämne, teckna sina karaktärer och leda sina äfventyr. Om jag, till exempel, satt på mitt titelblad: »Waverley, en berättelse om forna dagar», skulle ej då hvarje romanläsare väntat sig ett slott, föga mindre än Udolphos, hvars östra flygel länge varit obebodd, och hvars nycklar antingen bortkommit eller anförtrotts åt vården af någon gammal hofmästare eller hushållerska, hvilkens darrande steg voro dömda att, i midten af andra delen, ledsaga vår hjelte eller hjeltinna till den förfallna byggnaden? Skulle ej sjelfva titelbladet gifvit en försmak af ugglans skrikande och syrsans pip? Och skulle det väl varit mig möjligt, med det ringaste afseende fäst på det passande, att skildra något glädtigare uppträde, än som kunnat åstadkommas genom en tölpig men trogen betjents lustighet eller genom hjeltinnans kammarjungfrus pladdrande berättelse om de blodiga och gräsliga historier, hon hört i betjentrummet? Om åter min titel lydt: »Waverley, en roman från Tyskland», hvem är väl så dum att ej genast föreställa sig en utsväfvande abbot, en tyrannisk hertig och en hemlig orden af Rosencreutzare och Illuminater, med allt deras tillbehör af svarta kåpor, underjordiska hålor, dolkar, elektricitetsmaschiner, falluckor och blindlyktor? Eller om jag tyckt mera om att kalla mitt arbete en »rörande berättelse», skulle det ej varit en tillräcklig förutsägelse om en hjeltinna med ett rikt, kastaniebrunt hår och en harpa, hennes ensliga stunders ljufva tröst, hvilken hon lyckligtvis alltid finner tillfälle att medföra från gård till gård, ehuru hon sjelf ibland nödgas hoppa ut genom ett fönster i andra våningen och mer än en gång råkar vilse under sina ensamma vandringar, hvarvid hon endast åtföljes af en rödbrusig bondjänta, hvars rotvälska hon knapt förstår? Eller vidare — om min Waverley blifvit benämnd en »berättelse från våra dagar», skulle du ej, benägne läsare, fordrat af mig en svassande skildring af den förnäma verlden; några tunt beslöjade
