Den här sidan har korrekturlästs

116

har blifvit uppfostrad i ett kloster i Frankrike, och var en af mina bästa vänner före denna olyckliga tvist. Bästa kapten Waverley, försök ert inflytande hos min far för att få saken bilagd. Jag är säker på, att detta blott är en början till våra bekymmer; ty Tully-Veolan har aldrig varit en trygg eller lugn bostad, så ofta vi varit i fejd med högländarne. Då jag var en tio års flicka, stod en skärmytsling mellan ett tjog af dem och min far samt hans tjenare, som förskansat sig inom huset, och de angripande voro så nära, att kulorna krossade flere rutor i norra fönsterna. Tre högländare dödades, och betjeningen inbar dem, insvepta i deras plaider, och lade dem på stengolfvet i förstugan; morgonen derpå kommo deras hustrur och döttrar, slående ihop händerna och skrikande snarare än sjungande coronach[1]; de bortburo liken, under det säckpipor blåstes framför dem. På hela sex veckors tid kunde jag ej sofva utan att spritta upp och tycka mig höra dessa förfärliga skrik samt se de döda kropparne ligga på trappstegen, stela och inhöljda i sina blodiga tartaner. Men sedermera kom det en afdelning från garnisonen i Stirling med en befallning från lordkanslern eller någon dylik hög herre och tog bort alla våra vapen, och hur skola vi nu kunna försvara oss, om de någorlunda manstarka öfverfalla oss?»

Waverley kunde ej låta bli att studsa vid en berättelse, som hade så mycken likhet med en af hans egna vakna drömmar. Här var en flicka, som knapt fylt sjutton år, den mildaste af sitt kön både till lynne och utseende, som med sina egna ögon varit vittne till ett sådant uppträde, hvilket han brukat frammana i sin inbillning såsom något, hvilket endast tilldrog sig i forna dagar. Han kände på en gång nyfikenhetens eggelse och denna lindriga känsla af en annalkande fara, som endast tjenar till att stegra intresset. Han kunde hafva sagt med Malvolio: »jag är ingen narr, som låter inbillningar dra mig vid näsan! Jag är verkligen i de krigiska och romantiska äfventyrens land, och det återstår endast att se, hvad del jag sjelf kommer att taga i dem.»

Allt, hvad han nu förnam om landets tillstånd, tycktes

  1. Dödssången.