Den här sidan har korrekturlästs
119

inåt de angränsande högländerna, hvilkas mörka bergmur redan väckt hans önskan att intränga bakom den samma. Baronen försäkrade sin gäst, att ingenting vore lättare, om hans egen tvist blott vore bilagd, emedan han kunde lemna honom bref till flere af de utmärktare höfdingarne, som skulle emottaga honom med den största artighet och gästfrihet.

Medan de samtalade härom, öppnades hastigt dörren och en fullt beväpnad högländare inträdde i rummet, införd af Saunders Saunderson. Hade icke Saunders med sin vanliga afmätta hållning spelat rollen af ceremonimästare åt denna krigiska uppenbarelse, och om mr Bradwardine eller Rosa visat någon sinnesrörelse, skulle Edward säkert ansett inträngandet fiendtligt. Men äfven nu studsade han vid anblicken af hvad han aldrig förr sett, en högländare i sin nationaldrägt. Gaelen var en undersätsig, starkt bygd och mörklagd karl, hvars i vida veck fallande plaid ökade det utseende af styrka, som hans gestalt utvisade. Hans korta kolt eller kjortel visade hans seniga lemmar; getskinnspungen med dess vanliga sidokamrater, en dolk och en stålbeslagen pistol, hängde framtill; hans mössa var prydd med en kort fjäder, som tillkännagaf hans anspråk på att bemötas som en duinhé-wassel eller ett slags herreman. Ett bredt svärd hängde vid hans sida, en sköld på hans axel, och en lång spansk fogelbössa hvilade i hans ena hand. Med den andra handen tog han af sig mössan, i det baronen, som kände till deras plägseder och rätta sättet att bemöta dem, utan att stå upp och med en min af värdighet, som i Edwards tycke liknade en furstes vid en ambassadörs emottagande, genast sade: »välkommen, Evan Dhu Maccombich! — Hvad nytt från Fergus Mac-Ivor Vich Ian Vohr?»

»Fergus Mac-Ivor Vich Ian Vohr», sade ambassadören på god engelska, »helsar er, baron af Bradwardine och Tully-Veolan, och är ledsen öfver, att mellan er och honom trängt sig ett tjockt moln, som hindrar er att se och besinna den vänskap och det förbund, som från fordom varit mellan era familjer och förfäder; han ber er, att molnet måtte skingras och sakerna förblifva, som de tillförene varit mellan clanen Ivor och huset Bradwardine, då det var ett ägg mellan dem i stället för en flinta,