Den här sidan har korrekturlästs
123

siske duinhé-wassel (engelske herre) blott såge höfdingen sjelf med sin svans efter sig!»

»Med sin svans efter sig?» upprepade Edward förundrad.

»Ja — det vill säga med alla hans vanliga följeslagare, då han besöker någon af hans egen rang. Först ha vi», fortfor han, i det han stannade och med stolthet rätade på sig, medan han på fingrarne öfverräknade de personer, som utgjorde höfdingens svit, »först ha vi hans hanchman eller högra hand; sen hans bhaird eller poet; hans bladier eller talare, som helsar de förnäma personer, han besöker; hans gilly-more eller vapendragare att bära hans svärd, hans sköld och hans bössa; hans gilly-casfliuch, som bär honom på ryggen öfver rännilar och bäckar; hans gilly-comstrian, som leder hans häst vid tygeln på branta och svåra stigar; hans gilly-trushharnish att bära hans kappsäck; vidare piparen och underpiparen samt kanske ett dussin raska gossar dessutom, som ej ha någon befattning, utan blott följa höfdingen och fullgöra hans nåds befallningar.»

»Och underhåller er höfding beständigt alla dessa menniskor?»

»Alla dessa? Ja, och många flere till, som ej skulle veta, hvar de skulle lägga sina hufvud, om de inte hade den stora ladan i Glennaquoich.»

Med dylika berättelser om höfdingens storhet i krig och fred förkortade Evan Dhu vägen, tills de kommo närmare de höga bergen, hvilka Edward dittills sett endast på afstånd. Det var redan inemot aftonen, då de inkommo i ett af de fruktansvärda pass, som sätta höglandet i förbindelse med låglandet. Stigen, som var ytterst brant och ojemn, slingrade sig uppför en klyfta mellan två förfärliga klippor, i det den följde samma riktning som en nedanför brusande ström, hvilken under tidernas lopp tycktes hafva urholkat denna väg åt sig. Några få sneda strålar af den nedgående solen nådde vattnet i flodens mörka bädd och gjorde det delvis synligt, der det skummade emot hundratals klippblock och bröts i hundrade fall. Sluttningen mellan stigen och strömmen var nästan fullkomligt tvärbrant, med här och der ett lösryckt granitblock eller något enstaka träd, som fäst sina vridna rötter