Den här sidan har korrekturlästs

SJUTTONDE KAPITLET.
En höglandsröfvares kula.

I båten rådde en djup tystnad, hvilken endast afbröts af en entonigt frammumlad gaelisk sång, som sjöngs i ett slags lågt recitativ af styrmannen, samt af årornas slag, hvilka fäldes i takt med tonerna. Ljuset, som de nu alltmer nalkades, antog en större, rödare och oregelbundnare glans. Det syntes nu tydligt vara en stor eld, men om den var upptänd på en ö eller på fasta landet, kunde Edward ej afgöra. Som han tyckte, hvilade den röda, flammande kretsen på sjelfva vattenytan och liknade den flammande vagn, hvari den onde anden i en österländsk saga far öfver haf och land. Då de kommo närmare, blef skenet från elden tillräckligt starkt att visa, att den var upptänd vid foten af en hög, mörk klippa, som tvärbrant reste sig från sjelfva randen af vattnet; klippans framsida erhöll genom återskenet från elden en mörkröd färgton, hvilken bildade en sällsam kontrast mot de omgifvande stränderna, som stundtals upplystes af ett matt månljus.

Båten närmade sig nu stranden, och Edward kunde varseblifva, att den stora elden, som rikligt underhölls med tallqvistar af två gestalter, hvilka i det röda eldskenet sågo ut som afgrundsandar, var upptänd i mynningen af en hög grotta, i hvilken en vik från sjön tycktes inskjuta, och han gissade, hvilket äfven var sant, att elden blifvit tänd som en fyrbåk för roddarne på deras återfärd. De rodde rakt på mynningen af hålan och drogo derpå in