årorna, i det de läto båten inlöpa med den fart, den erhållit. Farkosten passerade den lilla klippudde eller släta häll, hvarpå elden flammade, och efter att hafva skjutit fram ytterligare två båtlängder, stannade den, der grottans vägg — ty de befunno sig redan inne i hålan — höjde sig från vattnet i fem eller sex breda afsatser, hvilka voro så beqväma och regelbundna, att de skulle kunnat kallas naturliga trappsteg. I det samma kastades plötsligt en mängd vatten på elden, som slocknade med ett starkt hväsande, hvarpå allt blef mörkt. Fyra ellar fem kraftiga armar lyfte Waverley ur båten, stälde honom på fötterna och nästan buro honom in i det inre af hålan. På detta sätt gjorde han några steg i mörkret, och i det han närmade sig ett sorl af röster, som tycktes komma ur sjelfva klippan, stodo Donald Bean Lean och hans vistelseort vid en tvär vändning för Edwards ögon.
Hålans inre, som här reste sig till en betydlig höjd, upplystes af torrvedsfacklor, som spredo ett klart och skimrande ljus, åtföljdt af en stark, men ej obehaglig lukt. Deras ljus understöddes af det röda skenet från en stor stenkolseld, omkring hvilken sutto fem eller sex beväpnade högländare, medan andra otydligt sågos ligga på sina plaider i grottans aflägsnare gömslen. I en stor fördjupning, som röfvaren skämtsamt kallade sitt visthus, hängde vid fötterna ett får och ett par kor, som nyligen blifvit slagtade. Den förnämste invånaren i denna sällsamma boning framträdde nu, åtföljd af Evan Dhu såsom ceremonimästare, för att emottaga sin gäst; han var dock till utseende och sätt fullkomligt olika den föreställning, Waverley gjort sig om honom. Den handtering, han dref, den vildmark, hvari han lefde, de vilda krigargestalter, hvaraf han var omgifven, allt var beräknadt på att ingifva förskräckelse. Till följd af en sådan omgifning väntade Waverley sig att få se en sträf, jettelik, bister gestalt, en sådan, Salvator Rosa skulle valt till hufvudfiguren i en banditgrupp.
Donald Bean Lean var raka motsatsen till allt detta. Han var mager och kort till växten, med ljusrödt hår och obetydliga, bleka drag, som gifvit honom tillnamnet Bean eller hvit, och ehuru hans gestalt var välbildad och kraftig, såg han på det hela ut som en oansenlig personlighet. Han hade i någon underordnad egenskap tjent i franska
