Den här sidan har korrekturlästs
131

boskapens innanmäte. Efter denna förfriskning, som hunger och strapatser gjorde rätt smaklig, frambars i rikligt öfverflöd kött, som blifvit stekt på glöd, och Evan Dhu och deras värd läto det försvinna med en nästan magisk hastighet, som förvånade Waverley, hvilken hade svårt att förena deras glupskhet med hvad han hört om högländarnes återhållsamhet. Han visste ej, att denna återhållsamhet var helt och hållet en tvångssak för de lägre stånden, och att de, som utöfva den, vanligen, liksom vissa rofdjur, äro begåfvade med förmågan att till fullo hålla sig skadeslösa derför, då slumpen sänder öfverflöd i deras väg. Whisky bjöds i ymnighet för att kröna måltiden. Högländarne drucko det flitigt och oblandadt; men Edward, som tog litet och utspädde det med vatten, fann ej drycken så smaklig, att den föranlät honom att förnya försöket. Värden beklagade på det högsta, att han ej kunde bjuda honom vin. »Hade jag blott vetat af besöket tjugufyra timmar förut, skulle jag skaffat det, om det funnits på en omkrets af fyratio mil. Men ingen gentleman kan göra mer för att visa sin uppskattning af den heder, som vederfares honom genom en annan gentlemans besök, än att bjuda honom på det bästa, hans hus förmår. Der det ej fins några hasselbuskar, kan det ej heller finnas några nötter, och man måste ta seden, dit man kommer.»

Han började derefter för Evan Dhu beklaga en gammal mans, Donnacha an Amrighs, eller Duncans med Mössan död, »en begåfvad siare», hvilken förutsade ankomsten af alla slags personer, vare sig vänner eller fiender, som besökte deras boning.

»Är ej hans son Malcolm också en siare?» frågade Evan.

»Inte alls att jemföra med sin fader», svarade Donald Bean. »Han sade oss härom dagen, att vi skulle få se en förnäm herre, ridande på en häst, och på hela dagen kom ingen, utom Shemus Beg, den blinde harpspelaren, med sin hund. En annan gång förkunnade han ett bröllop, och det blef en likfärd; och på ett ströftåg, der han spådde oss, att vi skulle hemföra hundra nötkreatur, kommo vi ej öfver något annat än en fet rådman från Perth.»

Från detta ämne öfvergick han till landets politiska och militäriska tillstånd, och Waverley blef förvånad, ja