132
till och med oroad öfver att finna en sådan person som han så noga bekant med de norr om Tay förlagda garnisonernas och regementenas styrka. Han omnämnde äfven det riktiga antalet af de rekryter, som ingått vid Waverleys sqvadron från hans onkels egendom, och anmärkte, att de voro raskt, dugtigt folk. Han erinrade Waverley om ett par omständigheter, som tilldragit sig vid en generalmönstring med regementet, hvilka omständigheter öfvertygade honom om, att röfvaren varit ett ögonvittne till dem; och då Evan Dhu nu lemnade samtalet och insvepte sig i sin plaid för att taga någon hvila, frågade Donald Edward på ett betydelsefullt sätt, om han ej hade något särskildt att säga honom.
Waverley, som blef öfverraskad och på visst sätt skrämd vid denna fråga af en sådan person, svarade, att han ej hade något annat skäl till sitt besök än nyfikenheten att få se hans ovanliga bostad. Donald Bean såg honom ett ögonblick stadigt i ansigtet och sade derefter med en betydelsefull nick: »ni kunde lika väl haft förtroende till mig, som till baronen af Bradwardine och Vich Ian Vohr — men ni är i alla fall välkommen i mitt hus.»
Waverley kände en ofrivillig rysning vid detta hemlighetsfulla språk från denne fogelfrie röfvare, hvilken känsla, trots hans bemödanden att öfvervinna den, beröfvade honom förmågan att fråga om meningen med dessa hänsyftningar. En bädd af ljung, med blommorna öfverst, hade blifvit tillredd åt honom i en af hålans fördjupningar, och här låg han, betäckt med de plaider, som funnos till öfverlopps, och gaf för en stund akt på grottans öfriga invånare. Små afdelningar af två eller tre kommo och gingo utan någon annan ceremoni än några få gaeliska ord, yttrade till anföraren, och sedan denne somnat, till en reslig högländare, som uppträdde i egenskap af hans underbefälhafvare och tycktes hålla vakt under hans hvila. De, som inkommo, tycktes återvända från något ströftåg, om hvilket de lemnade underrättelse, hvarefter de utan vidare krus gingo till visthuset, der de med dolkarne skuro åt sig några bitar af de slagtade kreaturen, hvilka de sedan efter behag stekte och uppåto. Bränvinet stod under strängare uppsigt och utdelades antingen af Donald sjelf,
