140
»Efter hvad jag kan tycka, Evan, var detta ingen så synnerligt stor gunst, då det tycks finnas temligen godt förråd på båda delarne.»
»Ack, ni förstår inte, hvad som ligger derunder. När jag säger ved och vatten, menar jag sjön och landet; och jag tror Donald skulle stå sig klent, om lairden med en sextio man skulle börja leta efter honom i Kailichats skog der borta, och om våra båtar samt ett eller annat tjog mer, anförda af mig sjelf eller någon annan rask karl, skulle komma utför sjön till Uaimh an ri.»
»Men antag, att en manstark trupp ryckte emot honom från låglandet, skulle ej er höfding försvara honom?»
»Nej, han skulle inte lossa ett skott för hans skull — så vida de kommo i lagens namn.»
»Och huru skulle Donald då bära sig åt?»
»Han måste i så fall befria den här trakten från sin närvaro och skulle törhända draga sig tillbaka öfver berget till Letter-Scriven.»
»Men om han förföljdes dit?»
»Då är jag säker på, att han begåfve sig till sina fränder i Rannoch.»
»Nå, men om de förföljde honom till Rannoch då?»
»Det är alldeles otroligt», sade Evan, »och för att säga er sanningen, fins det ingen lågländare i hela Skottland, som vågar fortsätta en skärmytsling ett bösshåll på andra sidan Bally-Brough, såvida han ej har sidier dhu till hjelp.»
»Hvad är det för en?»
»Sidier dhu? Den svarta soldaten; så kallas de frivilliga kompanier, hvilka uppsattes för att vidmakthålla fred och lugn uti högländerna. Vich Jan Vohr kommenderade ett af dem för fem år sedan, och jag sjelf har varit sergeant, skall ni veta. Man kallar dem sidier dhu, emedan de bära tartaner, liksom man plägar kalla ert folk — kung Georgs, menar jag — sidier roy eller röda soldater.»
»Nå, men när ni stodo i kung Georgs sold, Evan, så voro ni väl kung Georgs soldater?»
»Min sann, får ni inte fråga Vich Ian Vohr om det; ty vi sluta oss till hans kung och bry oss inte stort om, hvilkendera det är. I alla fall kan ingen påstå, att vi
