142
som ville se om den stackars gossen, och det kan jag inte förtänka dem; ty Donald hade i Paris blifvit vanskött af en sådan der doktor och hade svurit att kasta i sjön den förste, som han råkade på andra sidan passet. Men några kloka gummor, som tillhörde Donalds band, skötte Gilliewhackit så väl, att han, anfäkta det, i trots af den dragiga luften i hålan och den färska mjölkvasslan tillfrisknade lika väl, som om han varit instängd i en kammare med fönsterrutor och en säng med sparlakan samt smort sig med rödt vin och hvetebröd. Och Donald vardt så förargad på alltsammans, att han skickade hem honom, så snart han blef frisk och rask, och sade, att han vore nöjd med hvad som helst de ville ge honom för allt det otroliga obehag och besvär, han haft för Gilliewhackits skull. Och jag kan ej precist säga er, hur de uppgjorde saken; men det vet jag, att de kommo så väl öfverens, att Donald inbjöds att i sina höglandsbyxor dansa på deras bröllop, och det påstods, att hvarken förr eller senare så mycket silfver har klingat i hans pung. Och till råga på alltsammans yttrade Gilliewhackit, att i fall han någonsin komme att bli en af Donalds domare, så, om bevisen än voro aldrig så bindande, skulle han ej förklara honom skyldig till någonting, så vida det ej vore skändligt förräderi eller mord emot tro och lofven.»
Med dylikt tomt och osammanhängande prat fortfor Evan att belysa högländernas dåvarande tillstånd, kanske mer till Waverleys än våra läsares nöje. Sedan han slutligen vandrat öfver berg och dal, mosse och ljunghed, började Edward tycka, att Evans fem mil voro nära fördubblade, ehuru han ej var okunnig om skottarnes frikostighet vid beräknandet af afstånd. Hans anmärkning öfver den dryga måttstock, skottarne använde vid mätandet af sitt land, i jemförelse med deras penningeberäkning, besvarades genast af Evan med det gamla skämtet: »hin må ta den, som har minsta stopsmåttet».
I det samma hördes ett böss-skott, och en Jägare, åtföljd af sina hundar och en tjenare, syntes vid öfra ändan af dalen. »För tusan», sade Dugald Mahony, »der ha vi höfdingen».
»Det är inte han», sade Evan myndigt; »tror du han
