NITTONDE KAPITLET.
Höfdingen och hans bostad.
I början af sin historia om La Picara Justina Diez — hvilken, i förbigående sagdt, är en af de sällsyntaste böcker i hela spanska literaturen — beklagar den sinnrike licentiaten Francisco de Ubeda sig öfver, att ett hårstrå fastnat på hans penna, och begynner derpå, med mera vältalighet än sundt förstånd, en rörande klagan öfver detta nyttiga redskap; han förebrår det att vara en gåspenna. alldenstund gåsen är en fogel, ostadig till sin natur, såsom uppehållande sig ömsom i de tre elementen, vattnet, jorden och luften och följaktligen aldrig hållande sig stadigvarande vid någonting. Men jag bedyrar dig, käre läsare, att jag i denna sak är af en helt olika tanke med Francisco de Ubeda och anser det för min pennas gagneligaste egenskap, att den plötsligt kan vexla från skämt till allvar och från beskrifning eller samtal till karaktärsskildring. Om min penna derför ej visar sig hafva ärft några andra egenskaper af sin gåsmamma än hennes ombytlighet, så skall jag vara fullkomligt belåten, och jag föreställer mig, att ni, min värde vän, ej skall hafva någon anledning till missnöje. Från de högländska unga männens prat öfvergår jag derför till skildringen af deras höfdings karaktär. Det är en vigtig undersökning, och derför måste vi, liksom Dogberry, inte spara någon visdom.
Fergus Mac-Ivors stamfader hade, ungefär tre århundraden förut, gjort anspråk på att blifva erkänd som
