detta korståg emot whigpartiet och puritanerna i Ayrshire hade den tidens Vich Ian Vohr förmodligen varit lika lycklig som hans stamfader i att plundra Northumberland, och han lemnade derför äfven åt sina efterkommande en byggnad såsom ett minnesmärke af sin storhet.
Omkring huset, som stod på en kulle midt i en trång högländsk dal, märktes ingen af de anordningar för beqvämlighet, ännu mindre för trefnad och prydnad, som vanligen omgifva en herregårdsbyggnad. Ett par täppor, skilda från hvarandra genom stengärdesgårdar, voro den enda del af området, som var inhägnad; men för öfrigt framvisade de små åkerlappar, som lågo invid bäcken en mager korngröda, som var utsatt för beständiga plundringar af de hjordar af vilda hästar och svart boskap, som betade på de angränsande kullarne. Kreaturen sökte allt emellanåt göra ett ströftåg in på den uppodlade marken, hvilket afvärjdes genom ett halft dussin höglandspojkars vilda och missljudande skrik, der de sprungo omkring, som om de varit galna, och ropade hvar sin halfsvulten hund till sädens räddning. Litet längre uppåt dalen fans en liten skogsdunge af dverglika björkar;
