ANDRA KAPITLET.
Waverley-Honour. — En återblick.
Det var således för sextio år sedan, som Edward Waverley, hjelten i efterföljande historia, tog afsked af sin familj för att infinna sig vid det dragonregemente, der han nyss blifvit utnämnd till officer. Det var en sorglig dag på Waverley-Honour, då den unge krigaren skildes från sin gamla onkel, sir Everard, hvilken älskade honom som en son, och till hvars titel och egendom han var presumtiv arfvinge. Skiljaktiga politiska åsigter hade tidigt aflägsnat baroneten från hans yngre broder, Richard Waverley, vår hjeltes fader. Sir Everard hade af sina förfider ärft hela raden af de toryistiska och högkyrkliga tycken och fördomar, som utmärkt Waverleyska familjen allt sedan det stora inbördes kriget. Richard deremot, som var tio år yngre, såg sig inskränkt till en yngre broders torftiga lott och väntade sig hvarken anseende eller fördel af att spela rollen af Will Wimble. Han insåg tidigt, att han för att lyckas i lifvets kappränning borde medföra så liten packning som möjligt. Målare tala om svårigheten att i samma ansigte uttrycka tillvaron af flere samtidiga passioner, och lika svårt måste det vara för moralisten att särskilja de olika bevekelsegrunder, som förena sig om att bestämma våra handlingar. Richard Waverley läste och blef öfvertygad, både af historien och sunda förnuftet, att, för att tala med den gamla visan.
»Passiv lydnad är helt lätt»,
