164
följd af sin börd var berättigad att styra. Besparingarna af hennes inkomst — ty hon hade en liten pension af prinsessan Sobiesky — användes, ej till att förskaffa bönderna större beqvämlighet, ty det var ett ord, som de hvarken kände eller tycktes önska att känna, utan till att afhjelpa deras nödvändiga behof, då de voro sjuka eller nått en hög ålderdom. Vid hvarje annat tillfälle arbetade de snarare för att förskaffa något, som de, för att bevisa sin tillgifvenhet, kunde dela med sin höfding, än de väntade sig något understöd af honom, annat än det, som erhölls genom den okonstlade gästfriheten på hans slott och den allmänna fördelningen af hans egendom dem emellan. Flora var så afhållen af dem, att då Mac-Murrough författade en sång, hvari han uppräknade alla traktens förnämsta skönheter och sedan antydde hennes öfverlägsenhet genom att sluta med, »att det vackraste äpplet hängde på den högsta grenen», fick han i belöning af clanens medlemmar tio gånger mera utsädeskorn, än som behöfdes för att beså hans högländska parnass, bardens åker, som den kallades.
Både till följd af hennes ställning och af eget val var miss Mac-Ivors sällskapskrets ytterst inskränkt. Hennes förtroligaste vän hade varit Rosa Bradwardine, hvilken hon var varmt tillgifven; och då man såg dem tillsammans, skulle de erbjudit en artist två utmärkta typer för den glada och den allvarliga sångmön. Rosa omhuldades så ömt af sin far, och kretsen af hennes önskningar var så inskränkt, att ingen sådan uppstod, som han ej var färdig att uppfylla, och knapt någon, som öfversteg hans förmåga. Med Flora egde ett annat förhållande rum. Medan hon ännu nästan var barn, hade hon undergått den fullkomligaste omkastning från glädtighet och prakt till fullkomlig enslighet och jemförelsevis fattigdom; de tankar och önskningar, hon företrädesvis närde, rörde stora nationaltilldragelser och förändringar, som ej kunde åstadkommas utan fara och blodsutgjutelse, och som man derför ej fick tänka på med lättsinnighet. Hennes sätt var följaktligen allvarligt, ehuru hon beredvilligt bidrog till att med sina talanger roa ett sällskap, och hon stod också mycket högt i den gamle baronens tanke; denne brukade tillsammans med henne sjunga franska duetter mellan
