ning af en del utaf originalet. Tebordets pligter tyckas vara slutade, och som aftonen är vacker, skall Una visa er vägen till ett af mina favoritställen, och Cathleen och jag skola råka er der.»
Sedan Una fått föreskrifter på sitt modersmål, förde hon Waverley ur rummet på en annan väg, än han inkommit dit. På afstånd hörde han höfdingens sal ännu genljuda af säckpipornas klang och gästernas högljudda bifallsrop. Sedan de genom en bakport utkommit i fria luften, gingo de ett litet stycke uppför den smala, vilda, ödsliga dalen, i hvilken huset låg, i det de följde loppet af strömmen, som slingrade sig genom den samma. På ett ställe ungefär en fjerdedels mil bortom slottet förenade sig de båda bäckarna, som bildade den lilla strömmen. Den större af dessa flöt genom en lång, ofruktbar dal, som utan någon synbar förändring eller höjning sträckte sig så långt de berg, hvilka bildade dess gränser, tilläto ögat att skåda; men den andra, som upprann på bergen till venster om dalgången, tycktes framkomma ur en mycket smal och mörk öppning emellan två höga klippor. Dessa bäckar voro äfven olika till sin karaktär. Den större hade ett lugnt och till och med vresigt lopp, i det dess vatten vred sig i djupa hvirflar eller slumrade i mörkblå gölar, medan den mindres rörelser voro snabba och våldsamma, och skummande och larmande, lik en ur sitt fängelse undsluppen vansinnig, störtade den utför branterna.
Det var utmed loppet af sistnämnda ström, som Waverley alldeles som en forntida riddare fördes af sin tysta ledsagarinna, den vackra högländska flickan. En smal gångstig, som på flere ställen blifvit banad för Floras beqvämlighet, förde honom genom ett landskap af helt olika slag, än det han nyss lemnat. Omkring slottet var allting kalt, ofruktbart och ödsligt, men saknade vildhet i sjelfva sin ödslighet; men denna så närbelägna dal tycktes leda till sjelfva romantikens land. Klipporna antogo tusen sällsamma och vexlande former. På en punkt framstälde en väldig berghäll sin jettelika massa, liksom ville den förbjuda vandraren att framtränga vidare, och det var först, då han kom ända till dess fot, som Waverley varseblef den oförmodade och tvära vändning, hvarmed gångstigen svängde sig omkring det fruktansvärda hindret. På ett
