öfver en sönderfallen del af kanten och bildade ett nytt fall, som tycktes störta sig i en riktig afgrund, hvarefter den nedanför slingrade sig fram mellan glatta, mörka stenblock, hvilka den i mansåldrar slipat; derpå vandrade den sorlande utför dalen och bildade samma ström, hvars lopp Edward nyss följt. Bräddarne omkring denna romantiska bassin voro af en motsvarande skönhet; men det var en skönhet af ett strängt, befallande slag, liksom färdig att öfvergå till det storartade. De gräsbevuxna stränderna voro afbrutna af stora klippblock och prydda med träd och buskar, af hvilka några blifvit planterade enligt Floras anvisning, men så varsamt, att de ökade omgifningens behag utan att förminska dess romantiska vildhet.
Här fann Waverley Flora, som lik en af dessa älskliga gestalter, som pryda Poussins landskap, betraktade vattenfallet. Två steg bakom henne stod Cathleen, hållande en liten skotsk harpa, hvars bruk Flora lärt af Rory Dall, en af de sista harpspelarne i vestra högländerna. Solen, som nu sänkte sig emot vestern, gaf en rik och omvexlande färg åt alla de föremål, som omgåfvo Waverley, och tycktes förläna en öfverjordisk glans åt Floras uttrycksfulla, mörka ögon, på samma gång den upphöjde skärheten af hennes blomstrande hy och skänkte ökad värdighet och behag åt hennes sköna gestalt. Edward tyckte sig aldrig, äfven i sina vildaste drömmar, hafva sett en varelse af en så sällsynt intagande älskvärdhet. Ställets vilda skönhet, som liksom genom ett trollslag framträdt för honom, stegrade de känslor af förtjusning och vördnad, hvarmed han nalkades henne, liksom hon varit en af Boiardos eller Ariostos sköna förtrollerskor, på hvars vink hela den omgifvande scenen tycktes hafva blifvit förvandlad till ett eden i sjelfva ödemarken.
Liksom hvarje vackert fruntimmer, var Flora medveten af sin makt och smickrad af dess verkningar, hvilka hon lätt kunde märka af den unge krigarens vördnadsfulla, men förvirrade tilltal. Men som hon egde ett utmärkt förstånd, tillskref hon det romantiska sceneriet och andra tillfälliga omständigheter en stor del i de känslor, hvaraf Waverley tydligt syntes intagen, och obekant med de svärmiska och för intryck känsliga egenheterna i hans karaktär, ansåg hon hans hyllning såsom den flyktiga gärd,
