Den här sidan har korrekturlästs

172

hvilken äfven en mindre intagande qvinna kunnat vänta sig i en dylik belägenhet. Hon gick derför lugnt förut och visade vägen till en plats, hvilken låg på ett sådant afstånd från vattenfallet, att dettas brus snarare skulle ackompagnera än öfverrösta ljuden af hennes röst och hennes harpa, och sättande sig på ett mossbelupet klippstycke, tog hon instrumentet från Cathleen.

»Jag har besvärat er att gå till denna plats, kapten Waverley, både derför att jag trodde landskapet skulle intressera er, och emedan en högländsk sång skulle förlora ännu mer genom min ofullkomliga öfversättning, om jag skulle föredraga den utan dess egendomligt vilda omgifning. För att tala på mitt lands poetiska språk, är den celtiska sångmöns boning i töcknet på de undangömda och ensliga kullarne, och hennes stämma förnimmes i bergsströmmens brus. Den, som söker vinna henne, måste mer älska den kala klippan än den fruktbara dalen och ödemarkens enslighet mer än gästabudssalens festlighet.»

Få skulle kunnat höra denna älskvärda qvinna afgifva en sådan förklaring, med en röst, hvars harmoni ökades genom det rörande uttrycket i tonen, utan att utropa, att den sångmö, hon åkallade, aldrig kunde finna en mera passande representant än hon sjelf; men ehuru denna tanke trängde sig på Waverleys själ, egde han ej mod att yttra den. Den sällsamma känsla af romantisk förtjusning, hvarmed han lyssnade till de första tonerna, hon aflockade sitt instrument, gränsade nästan till en känsla af plåga. Han skulle ej för hela verlden velat lemna sin plats vid hennes sida, och likväl längtade han nästan efter ensamheten för att i ro kunna reda och undersöka de förvirrade känslor, som nu bestormade hans bröst.

Flora hade utbytt bardens afmätta och entoniga recitativ mot en upphöjd och ovanlig högländsk melodi, som i forna dagar varit en stridssång. Några oregelbundna ackorder inledde ett preludium af mild och egendomlig ton, som lyckligt harmonierade med det aflägsna vattenfallet och aftonvindens sakta sus i grenarne af en asp, som lutade sig öfver den plats, der den vackra harpspelerskan satt. Följande verser kunna gifva blott en svag föreställning om den känsla, hvarmed de, sålunda sjungna och ackompagnerade, åhördes af Waverley: