Dyster natt det är i dalen, dimmor tätt kring berget stå,
Men de gaelers tunga dvala är långt dystrare ändå.
Ned den sänktes öfver landet — så en främling har befalt —
Hvarje hand är nu förlamad, hvarje hjerta isadt, kallt.
Blod ej färgar klingan mera, rostig är den, o, hvad skam!
Skölden och det skarpa svärdet höljas nu af stoft och dam.
Om på berget, om i dalen ljuder någon gång ett skott,
Gäller det de snabba rådjur eller vingad orre blott.
Och om våra barder skulle qväda fädrens pris en gång,
Blygs man höra deras stämma, slag blir lön för deras sång.
Tystna derför, harpa! Tystne hvarje ton från strängens gull,
Som oss manar till att minnas flyktad tid, af ära full.
Dock, de dystra, mörka stunder, nattens stunder, redan fly,
Och kring våra berg ånyo morgonrodna'n skön ses gry.
Glendales höga spetsar täckas rundt omkring af strålars krans,
Och Glenfinnans strömmar dansa, glittrande i ljusets glans[1].
Ädle, dyre Moray, länge flyktig från ditt fosterland,
Res nu ditt standar ånyo, stänkt af morgonrodna'ns brand,
Låt det fladdra, låt det bredas ut af nordanvinden här,
Liksom solens sista stråle, då den vilda storm är när.
Söner utaf tappra hjeltar, då han nalkas, denna dag,
Säg, behöfver väl den gamle väcka er med harpans slag?
Aldrig fädrens öga skådat denna morgongrynings glöd,
Att den ej hvar höfding manat upp till seger eller död.
I, som stammen från de drottar, som på eder blicka ner,
Höfdingar utaf clan Ranald, Glengarry och Sleat, hell er!
Som tre strömmar, hvilka brusa ned ifrån ett snöfjells topp,
Störten eder så, förenta, öfver fiendernas tropp!
Äkte son utaf sir Evan, Lochiel, ryktets loford värd,
Kasta skölden öfver skuldran, feja blankt ditt goda svärd!
Vilde Keppoch, stöt i hornet, väldigt skalla må dess ljud,
Coryarrick, fjerrbeläget, höre klangen af dess bud!
Kenneths stränge son, du Kintails höfding, låt din fana få,
Lik den lätta hjort, der skådas, käckt mot vilda stormen gå![2]
Må clan Gilleans ätt, som alltid oförfärad var och fri,
Glenlivat ej glömma, aldrig glömma Harlaw och Dundee!
Gråa Fingons clan, hvars kämpar aldrig striden ryggen vändt,
Clan, som heliga martyrer till den höga himmeln sändt,
Sida:Waverley 1879.djvu/177
Den här sidan har korrekturlästs
173
