»Tystna då, kära Fergus! Förskona oss från dessa, de tråkigaste och ledsammaste personligheter i hela Arkadien! För Guds skull, kom inte till oss med Coridon och Lindor!»
»Nå väl, om du inte kan fördraga la houlette et le chalumeau, så fortfar då med dina hjeltedikter!»
»Bästa Fergus, du har säkert blifvit inspirerad af Mac-Murroughs bägare, snarare än af min källa.»
»Det förnekar jag, ma belle demoiselle, ehuru jag försäkrar, att den förra vore den mest lifvande af de två. Hvilken af dina förvridna italienska poeter är det, som säger:
Io d'Elicona niente
Mi curo, in fe de Dio, che'l bere d'acque
(Bea chi ber ne vuol) sempre me spiacque![1]
Men om ni föredrar gaeliska, kapten Waverley, så ha vi lilla Cathleen här, som skall sjunga Drimmin-dhu för er. Se så, börja nu, min kära Cathhleen; inga ursäkter för Cean-kinné.»
Cathhleen sjöng med mycken liflighet en liten gaelisk visa, en tokrolig klagosång af en landtman vid förlusten af hans ko; sångens komiska toner kommo mer än en gång Waverley att skratta, ehuru han ej förstod språket.
»Förträffligt, Cathhleen!» utropade höfdingen; »jag måste väl endera dagen skaffa dig en vacker man ur Mac-Ivors clan.»
Cathleen skrattade, rodnade och gömde sig bakom sin kamrat.
Under återvägen till slottet bad höfdingen ifrigt Waverley att stanna en vecka eller par för att bevista ett stort jagtparti, hvilket han och några andra högländska adelsmän ärnade tillställa. Musikens och skönhetens tjusmakt hade gjort ett för djupt intryck i Edwards bröst, att han skulle kunnat afslå en så angenäm inbjudning. Det blef derför beslutadt, att han till baronen af Bradwardine skulle skrifva ett bref, hvari han skulle uttrycka sin afsigt att stanna en fjorton dagar på Glennaquoich och tillika bedja honom med budbäraren (en af höfdingens
- ↑ Vid Gud, jag frågar icke efter Helikon!
