liftjenare) öfversända de bref, som möjligen ankommit till honom.
Detta vände samtalet på baronen, hvilken Fergus på. det högsta berömde såsom en gentleman och krigare. Hans karaktär tecknades med ännu mer urskilning af Flora, som. anmärkte, att han var ett verkligt mönster för en gammal skotsk riddare, med alla dennes förträffligheter och egenheter. »Det är en karaktär, kapten Waverley, som nu nästan håller på att försvinna; ty dess bästa egenskap var en sjelfaktning, som aldrig förlorats ur sigte förrän i våra dagar. Men nu för tiden äro de adelsmän, hvilkas grundsatser ej tillåta dem att hylla den nuvarande regeringen, tillbakasatta och missaktade; många uppföra sig derefter och antaga, liksom några af de personer, ni sett på Tully-Veolan, vanor och sällskapsbröder, som äro opassande för deras börd och uppfostran. Det skonslösa partihatet tyckes förnedra de offer, det orättvist brännmärker. Men låt oss hoppas, att en ljusare dag snart skall uppgå öfver Skottland, då en godsegare kan vara en studerad karl utan vår vän baronens pedanteri, en jägare, utan mr Falconers dåliga vanor, och en klok förbättrare af sin egendom utan att bli ett ohyfsadt tvåbent kreatur, som Killancureit.»
Sålunda förutsade Flora en revolution, som tiden sedermera verkligen frambragt, ehuru på ett helt annat sätt, än hon tänkte sig den.
Den älskvärda Rosa omnämndes dernäst med de varmaste loford öfver hennes person, hennes sätt och hennes karaktär. »Den man», sade Flora, »som är nog lycklig att bli ett föremål för Rosa Bradwardines kärlek, skall finna en ovärderlig skatt i hennes ömhet. Hela hennes själ dväljes i hemmet och i utöfningen af de stilla dygder, som ha sin medelpunkt i ett hem. Hennes make skall bli för henne, hvad hennes far nu är, föremålet för all hennes omsorg och ömhet. Hon skall se ingenting och fästa sig vid ingenting, utan genom honom. Om han är en man af dygd och redlighet, skall hon deltaga i hans sorger, förströ hans mödor och dela hans nöjen. Om hon tillfaller en rå eller försumlig man, skall hon äfven passa för hans smak; ty hon skall ej länge öfverlefva hans ovänlighet. Och huru mycken sannolikhet