som låg ungefär en dagsresa norr om Glennaquoich. Fergus åtföljdes vid detta tillfälle af ungefär tre hundra af hans clan, hvilka voro väl beväpnade och utrustade på bästa sätt. Waverley hade så till vida rättat sig efter landets sed, att han anlagt höglandsbyxorna — med kolten kunde han ej förlika sig — äfvensom skorna och mössan, såsom den lämpligaste drägt för det nöje, hvari han ärnade deltaga, hvarjemte denna drägt minst utsatte honom för att blifva begapad som en främling, då de anlände till mötesplatsen. På det utsatta stället funno de flere mäktiga höfdingar, för hvilka Waverley blef formligen presenterad och af hvilka han hjertligt emottogs. Deras vasaller och clanfolk, hvilkas länspligt till en del bestod i att infinna sig vid dylika jagtpartier, voro närvarande i en sådan mängd, att de nästan uppgingo till en liten armé. Dessa hurtiga medhjelpare spredo sig öfver trakten både när och fjerran och bildade en krets, på konstspråket kallad en kedja, hvilken småningom sammandrog sig och dref hjortarne flockvis till den dal, der höfdingarne och de förnämsta jägarne lågo i försåt för dem. Dessa höga personligheter bivuakerade emellertid, insvepta i sina plaider, på den blommande ljungen, ett sätt att tillbringa en sommarnatt, som Waverley fann långt ifrån obehagligt.
Flere timmar efter soluppgången bibehöllo bergstopparne och passen sitt vanliga utseende af tystnad och enslighet, och höfdingarne jemte deras följeslagare roade sig med hvarjehanda tidsfördrif, hvarvid harpans fröjder, såsom Ossian kallar det, ej glömdes. Andra sutto afsides på en aflägsen kulle, lika fördjupade i samtal om politik och dagens nyheter, som Miltons andar i sina metafysiska undersökningar. Slutligen varseblefvos och hördes tecken till villebrådets ankomst. Aflägsna rop genljödo från dal till dal, allt efter som de särskilda högländska skarorna klättrade öfver klipporna, arbetade sig genom skogssnåren samt vadade öfver bäckarne och derunder närmare nalkades hvarandra, i en trängre krets sammandrifvande de bestörta hjortarne samt det öfriga framför dem flyende villebrådet. Allt emellanåt hördes böss-skott, hvilka upprepades af tusen genljud. Hundarnes skall ökade snart larmet, som blef allt starkare och starkare, Slutligen bör-
