184
jade villebrådets förtrupper visa sig, och då de i spridda grupper af två och tre i sender kommo springande utför passet, visade höfdingarne sin talang i att urskilja de fetaste djuren och sin färdighet att fälla dem med sina bössor. Fergus ådagalade härvid en utmärkt skicklighet, och äfven Edward var nog lycklig att ådraga sig jägarnes uppmärksamhet och bifall.
Men nu visade sig vid öfre ändan af dalen hufvudstyrkan af hjortarne, hopträngd på en helt liten rymd och framställande en så fruktansvärd falang, att deras greniga horn syntes på afstånd liksom en löflös lund öfver randen af det branta passet. Djurens antal var mycket stort, och af en förtviflad halt, som de gjorde, i det de uppstälde sig i ett slags stridsordning med de största hjortarne i spetsen samt blickade på gruppen, som stängde deras väg nedåt dalen, började de erfarnare jägarne ana fara. Förstöringens verk började emellertid på alla sidor. Jägare och hundar voro i verksamhet, och böss-skott genljödo från alla håll. Djuren, drifna till förtviflan, gjorde slutligen ett fruktansvärdt anfall rakt på det ställe, der de förnämsta jägarne stodo. Signal gafs på gaeliska, att man skulle kasta sig ned med ansigtet mot marken; men som denna uppmaning gick förlorad för Waverleys öron, hade han så när fallit ett offer för sin okunnighet i det urgamla språk, hvarpå den meddelats. Fergus, som märkte hans fara, sprang upp och ryckte honom med våldsamhet till marken, just då hela flocken störtade inpå dem. Som strömmen var alldeles oemotståndlig, och sår af en hjorts horn äro högst farliga, kan höfdingens rådighet vid detta tillfälle anses hafva räddat hans gästs lif. Han qvarhöll honom med ett fast tag, tills hela hjorden sprungit öfver dem. Waverley försökte då att stiga upp, men fann, att han fått flere svåra kontusioner, och upptäckte vid närmare undersökning, att hans fot blifvit häftigt vriden ur led.
Detta störde jagtens glädje, ehuru högländarne, som voro vana vid dylika tilldragelser och beredda på dem, sjelfva ej lidit någon skada. Nästan inom ett ögonblick uppfördes en riskoja, hvari Edward lades på en bädd af ljung. Fältskären, eller den, som tillvällade sig denna befattning, syntes förena karaktären af en läkare och en
