188
sitt patriarkaliska öfverhufvud. Några afdelningar, som redan börjat aftåga, sågos slingra sig uppför bergen eller nedstiga utför de pass, som ledde till jagtplatsen, i det tonerna af deras säckpipor bortdogo i rymden. Andra framstälde ännu en rörlig tafla på den lilla slätten, i det de bildade åtskilliga vexlande grupper, hvilkas fjädrar och plaider svajade för morgonvinden, och hvilkas vapen glittrade i den uppgående solens strålar. De fleste höfdingarne kommo för att taga afsked af Waverley och uttryckte sin förhoppning, att de rätt snart måtte råkas igen; men Fergus förkortade afskedsceremonierna af omsorg för sin väns helsa. Då slutligen Mac-Ivors eget folk blifvit fullkomligt samladt och mönstradt, anträdde han sin marsch, men ej åt samma håll, hvarifrån de kommit. Han underrättade Waverley, att större delen af hans följeslagare, som nu voro på marsch, voro bestämda för en aflägsen expedition, och att han sjelf, så snart han aflemnat Waverley hos en adelsman, som han vore förvissad skulle egna honom all möjlig omvårdnad, vore tvungen att åtfölja dem under större delen af vägen, men att han ofördröjligen skulle återkomma till sin vän.
Waverley blef temligen förvånad öfver, att Fergus ej nämnt något om denna ytterligare afsigt, då de begåfvo sig till jagtpartiet; men hans belägenhet tillät ej många frågor. Större delen af clanen aftågade i en synbarligen upprymd sinnesstämning under den gamle Ballenkeirochs och Evan Dhw Maccombichs ledning. Några få qvarblefvo för att beledsaga höfdingen, som gick vid sidan af Edwards bår och med den trägnaste uppmärksamhet drog försorg om honom. Efter en resa, som fortskaffningsmedlets beskaffenhet, smärtan af hans kroppsskador och vägens ojemnhet gjorde outsägligt plågsam, mottogs Waverley omkring middagstiden i ett hus, som egdes af en person, beslägtad med Fergus, och der alla de förberedelser till hans beqvämlighet, som det dåvarande enkla lefnadssättet i högländerna medgaf, voro vidtagna. Hos sin nya värd, som var en man af omkring sjuttio års ålder, beundrade Edward en återstod af forntida enkelhet. Den gamle bar inga andra kläder än dem, hans egendom frambragt; tyget var väfdt af hans egna tjenare, af ullen på hans egna får, och färgadt med saften af örter och lafvar,
