190
mycket talande, då han icke mår riktigt bra.» Edward slöt deraf, att han skulle såra sin vän genom att fråga en främling om ändamålet med en resa, hvilket han sjelf ej meddelat honom.
Det är onödigt att följa fortskridandet af vår hjeltes tillfrisknande. Sjette dagen hade inbrutit, och han var i stånd att gå utan käpp, då Fergus återkom med omkring tjugu af sitt folk. Han tycktes vara vid det yppersta lynne, lyckönskade Weaverley att hafva hunnit så långt på bättringsvägen och föreslog, att de genast skulle återvända till Glennaquoich, alldenstund han fann honom i stånd att stiga till häst. Waverley samtyckte med glädje; ty den sköna Floras bild hade lefvat i hans drömmar under hela den tid, han varit bunden vid sjukrummet.
Nu red han öfver mo, öfver kärr
Och genom grönskande dal,
under det Fergus och dennes följeslagare hurtigt gingo vid hans sida eller gjorde några utflykter för att skjuta ett rådjur eller en orrtupp. Waverleys hjerta klappade hårdt, då de nalkades Ian nan chaistels åldriga torn och han kunde urskilja gestalten af dess sköna herskarinna, som kom dem till mötes.
Fergus började genast med sin vanliga glädtighet: »öppna era portar, ojemförliga prinsessa, för den sårade mohren Abindarez, hvilken konnetabeln af Antiquera, Rodrigo de Narvaez, för till ert slott; eller öppna dem, om ni hellre så vill, för den ryktbare markisen af Mantua, som bedröfrvad ledsagar sin svårt sårade vän, Baldovinos af Berget. — Ack, Gud fröjde din själ, Cervantes! Om jag ej hade dig att taga min tillflykt till, huru skulle jag väl kunna ställa mitt tal, så att det behagade romantiska öron?»
Flora framkom nu och välkomnade med mycken vänlighet Waverley, i det hon uttryckte sin ledsnad öfver hans olyckshändelse; hon sade, att hon redan hört de närmare omständigheterna, och yttrade sin förvåning öfver, att hennes bror ej dragit bättre försorg om att varna en främling för farorna af den jagt, hvartill han inbjudit honom. Edward ursäktade genast höfdingen, som sannolikt med personlig fara räddat, hans lif.
