194
öfverväldiga dem i underhuset. Ibland andra hade de ansett det löna mödan att söka vinna Richard Waverley på sin sida. Genom ett allvarligt, hemlighetsfullt uppförande, genom stor uppmärksamhet snarare på det formella än på det väsentliga i göromålen, genom sin lätthet att hålla långa, tråkiga tal, bestående af alldagligheter och utslitna sanningar, uppblandade med en embetsmannajargon, som hindrade deras innehållslöshet från att blifva röjd, hade denne hedersman förvärfvat sig ett visst namn i allmänna lifvet och hos många skaffat sig anseende som en djuptänkt statsman. Han ansågs visserligen icke vara någon af dessa lysande talare, hvilkas talanger bortdunsta i retoriska figurer och snilleblixtar, utan en man med stor arbetsförmåga, hvilken sistnämnda höll att slita på, såsom damerna bruka säga, då de köpa sina sidentyger, och hvilken, så vidt man kunde förstå, borde vara bra i hvardagslag, då den ostridigt ej var danad af någon helgdagsväfnad.
Denna tro hade blifvit så allmän, att det redan omnämnda revolutionära partiet i kabinettet, efter att hafva utforskat mr Richard Waverley, fann sig så belåtet med hans tänkesätt och duglighet, att det föreslog honom att, i händelse af en viss förändring inom ministeren, intaga en betydande plats i sakernas nya skick, hvilken plats, om också ej af första rangen, likväl både i afseende på inkomster och inflytande var vida högre än den, han nu innehade. Det var omöjligt att motstå ett så frestande anbud, ehuru premierministern, hvars beskydd han dittills åtnjutit och vid hvars fana han stått fast, var det förnämsta föremålet för de nya bundsförvandternas tillämnade anfall. Olyckligtvis blef denna vackra plan qväfd i sjelfva sin linda genom en förhastad rörelse. Alla de embetsmän, som varit invecklade deri och som tvekade att frivilligt inlägga om afsked, underrättades, att konungen ej vidare hade behof af deras tjenster; och i fråga om Richard Waverley, hvars sak ministern ansåg försvårad genom otacksamhet, blef hans entledigande beledsagadt af något, som liknade personligt förakt och skymf. Allmänheten och sjelfva det parti, hvars fall han delade, hyste föga deltagande för denne sjelfviske och egennyttige statsmans besvikna förhoppningar, och han drog sig undan till landet