med den bugnande betraktelsen att på en gång hafva förlorat rykte, anseende och — hvad han åtminstone lika djupt beklagade — inkomster.
Richard Waverleys bref till sin son vid detta tillfälle var ett mästerstycke i sitt slag. Aristides sjelf kunde ej blifvit sämre behandlad. En orättvis monark och ett otacksamt land voro refrängen i hvarje afslutad mening. Han talade om långvariga tjenster och obelönta uppoffringar, ehuru de förra blifvit mer än till fullo betalta genom hans lön, och fastän ingen menniska kunde ana, hvari de senare bestodo, så vida ej deri, att han icke af öfvertygelse, utan för slem vinnings skull, öfvergifvit sin familjs tory-grundsatser. Slutligen blef hans harm genom kraften af hans egen vältalighet uppdrifven till den höjd, att han ej kunde tillbakahålla några vanmäktiga och obestämda hotelser om hämd; han förklarade sin vilja vara, att sonen skulle bevisa sitt missnöje med den ovärdiga behandling, hans fader erfarit, genom att genast ingifva sin afskedsansökan, så snart brefvet kom honom tillhanda. Detta, sade han, var äfven hans farbrors önskan, hvarom denne sjelf vederbörligen skulle underrätta honom.
Edward öppnade följaktligen dernäst sir Everards bref. Hans broders skymf tycktes ur hans godsinta hjerta hafva förjagat hvarje hogkomst af deras osämja, och skild, som han var, från hvarje utväg att erfara, att Richards missöde egentligen blott var en både rättvis och naturlig följd af hans egna misslyckade intriger, tog den gode, men lättrogne baroneten det genast som ett nytt och slående bevis på den dåvarande styrelsens orättvisa. Det är sant, sade han, och han borde ej en gång dölja det för Edward, att dennes fader aldrig skulle lidit den skymf, som nu för första gången tillfogades en af deras hus, så vida han ej blottstält sig derför genom att mottaga en befattning under närvarande system. Sir Everard betviflade ej, att brodern nu både insåg och kände storheten af sin villfarelse, och det skulle bli hans (sir Everards) sak att draga försorg om, att denna ledsamma tilldragelse ej äfven skulle medföra pekuniär förlust för honom. Det var nog för en Waverley att hafva utstått offentlig skymf; den ekonomiska förlust, som blifvit tillfogad Edwards fader, kunde lätt afhjelpas af hufvudmannen för deras familj.
