af den omgifning, han haft på Waverley-Honour, voro äfven alla de intryck, han tillfälligtvis fått rörande dagens partier, af en natur, som var temligen ogynnsam för den dåvarande styrelsen och dynastien. Han delade derför utan tvekan de hämdlystna känslorna hos sina anförvandter, hvilka ju voro de, som hade största anspråken på att föreskrifva honom hans uppförande, och han gick dem kanske ej mindre beredvilligt till mötes, då han erinrade sig tråkigheten i sitt qvarter och den underordnade roll, han spelat bland officerarne vid sitt regemente. Om han kunnat hysa några tvifvelsmål rörande denna sak, skulle de häfts genom följande bref från hans befälhafvare, hvilket till följd af dess korthet skall anföras ordagrant.
»Sir!
Sedan jag måhända litet längre, än min pligt medgifver, drifvit ett öfverseende, hvilket både naturens och kristendomens bud ålägga oss beträffande de villfarelser, som kunna härleda sig från ungdom och oerfarenhet, och detta utan all verkan, nödgas jag, ehuru ogerna, att i närvarande betänkliga fall använda det enda återstående medlet, som är i min makt. Ni anbefalles derför härmedelst att begifva er till regementets högqvarter, inom tre dagar från detta brefs datum. Om ni underlåter detta, måste jag anmäla er för krigsdepartementet såsom frånvarande utan permission samt derjemte vidtaga andra mått och steg, som komma att blifva lika obehagliga för er som för er ödmjuke tjenare
J.G.
Öfverste-löjtn. och chef för — — dragonregementet.»
Edwards blod kokade inom honom, då han läste detta
bref. Han hade allt ifrån barndomen varit van att till
en stor del kunna råda öfver sin egen tid och derigenom
förvärfvat vanor, hvilka så väl i detta som i flere andra
hänseenden gjorde den militäriska disciplinens stadgar
obehagliga för honom. Han hade äfven fullt och fast fattat
den öfvertygelsen, hvilken dittills äfven bekräftats af hans
öfverstes visade öfverseende, att dessa stadgar i fråga om
honom ej skulle tillämpas på något synnerligt strängt sätt.
Ej heller hade, honom veterligen, någonting inträffat, som
kunnat föranleda hans befälhafvare att utan någon vidare
varning än de vinkar, vi omnämnt i slutet af fjortonde
