»Ett förhastadt löfte är ej någon jernhandklofve; man kan afskudda sig det, isynnerhet om det afgifvits under villfarelse och vedergälts med skymf. Men om ni ej genast kan besluta er för en lysande hämd, så begif er till England, och innan ni farit öfver Tweed, skall ni få höra nyheter, som skola komma verlden att genljuda. Om sir Everard är den tappre gamle kavaljer, jag hört honom beskrifvas af några bland våra rättskaffens ädlingar från år 1715, skall han skaffa er en bättre ryttartrupp och en bättre sak att strida för, än dem ni förlorat.»
»Men er syster, Fergus?»
»Vik hädan, lede afgrundsande! Hvi anfäktar du denne man? Kan du ej tala om något annat än fruntimmer?»
»Nej, var allvarsam, min bäste vän; jag känner, att mitt lifs lycka beror på det svar, miss Mac-Ivor kommer att afgifva på hvad jag denna morgon dristat nämna för henne.»
»Och är detta ert rena allvar, eller äro vi i diktens och romanens land?»
»Mitt fulla allvar, naturligtvis. Huru kan ni väl tro mig om att skämta i ett dylikt ämne?»
»Då fägnar det mig på fullt allvar att höra det; och jag hyser en så hög tanke om Flora, att ni är den ende man i England, om hvilken jag skulle vilja säga så mycket. — Men innan ni så varmt skakar min hand, är det något mer, som måste tagas i öfvervägande. Skall er familj gilla er förbindelse med systern till en högboren högländsk tiggare?»
»Min onkels omständigheter, hans allmänna tänkesätt och ständiga godhet mot mig berättiga mig att säga, att börd och personliga egenskaper äro allt, som han skulle göra anspråk på vid en dylik förbindelse; och hvar kan jag väl finna båda i en så utmärkt förening, som hos er syster?»
»Ah, ingenstädes! — cela va sans dire. Men er far skall säkert fordra en faders företrädesrätt att bli rådfrågad.»
»Naturligtvis; men hans nyligen inträffade brytning med de maktegande undanrödjer alla farhogor för någon invändning från hans sida, isynnerhet som jag är för-
