212
»Förlåt mig, mr Waverley. Jag skulle strängt klandra mig sjelf, om jag uppsköte att förklara min fulla öfvertygelse vara, att jag aldrig kan betrakta er annorlunda än som en värderad vän. Jag skulle begå den högsta orättvisa emot er, om jag för ett ögonblick dolde mina känslor — jag ser, att jag bedröfvar er, och det gör mig ondt, men bättre nu än sedan; och tusen gånger bättre, mr Waverley, att ni för ögonblicket skulle känna en besviken förhoppning, än den långvariga och hjertfrätande sorg, som åtföljer ett förhastadt och olämpligt giftermål.»
»Gode Gud! Men hvarför skulle ni förmoda sådana följder af en förbindelse, der börden är lika, der förmögenhetsvilkoren äro gynnsamma, der, om jag vågar uttrycka mig så, smaken är lika, der ni ej förebär något förutfattadt tycke, och der ni till och med yttrar en fördelaktig tanke om den, ni förskjuter?»
»Mr Waverley, jag hyser denna fördelaktiga tanke, och det i så hög grad, att jag, ehuru jag helst skulle velat förtiga skälen till mitt beslut, ger er rätt att affordra mig dem, i händelse ni skulle önska ett sådant bevis på min aktning och mitt förtroende.»
Hon nedsatte sig på ett klippblock, och Waverley stälde sig bredvid henne, i det han ifrigt bad om den förklaring, hon erbjöd sig att gifva honom.
»Jag vågar knapt», sade hon, »omtala för er beskaffenheten af mina känslor, emedan de äro så olika dem, man vanligen tillskrifver unga flickor af min ålder; och jag vågar knapt nämna, hurudana jag anser era känslor vara, på det jag ej må förolämpa, der jag så gerna skulle vilja skänka tröst. Hvad mig sjelf beträffar, har jag allt från min barndom intill närvarande dag blott hyst en önskan — mina kungliga välgörares återuppsättande på deras lagliga tron. Det är omöjligt att förklara för er min hängifvenhet för detta enda mål, och jag vill öppet bekänna, att det så uteslutande upptagit min själ, att det utestängt hvarje tanke på min egen framtid. Låt mig blott upplefva den dag, då jag får se deras lyckliga återuppstigande på sina fäders tron, så skall det vara mig likgiltigt, om jag dör i en högländsk koja, i ett franskt kloster eller i ett engelskt palats.»
»Men, bästa Flora, huru kan er entusiastiska till-
