Den här sidan har korrekturlästs
215

er från hvarje band, som fäster er vid den nuvarande styrelsen, hoppas jag, ni både skall finna anledning och tillfälle att verksamt tjena. er förorättade monark och, liksom era konungska förfäder, kunna i spetsen för era naturliga följeslagare och anhängare uppträda som en värdig representant af Waverleyska huset.»

»Och skulle jag bli nog lycklig att sålunda kunna utmärka mig, vågar jag väl då hoppas —»

»Förlåt, att jag afbryter. Endast den närvarande stunden är vår, och jag kan blott med uppriktighet förklara för er de känslor, jag nu hyser. Det vore fåfängt att ens vilja gissa, huru de kunna bli förändrade genom en följd af tilldragelser, kanske allt för gynnsamma, att man skulle våga hoppas derpå. Var likväl försäkrad, mr Waverley, att, näst min brors ära och sällhet, fins det ingens, för hvilken jag uppriktigare skall bedja, än för er.»

Med dessa ord lemnade hon honom, ty de hade nu anländt till ett ställe, der vägen delade sig och gick åt två skilda håll. Waverly anlände under ett virrvarr af stridiga känslor till slottet. Han undvek hvarje enskildt samtal med Fergus, emedan han ej kände sig i stånd att uthärda hans skämt eller besvara hans frågor. Festens stormande glädtighet — ty Mac-Ivor höll öppen taffel för sin clan — hjelpte till en viss grad att döfva eftertanken. Sedan gästabudet var slut, började han eftersinna, huru han ånyo skulle kunna möta miss Mac-Ivor efter förmiddagens plågsamma och vigtiga förklaring. Men Flora visade sig ej. Fergus, hvars ögon blixtrade, då Cathleen underrättade honom, att hennes matmor ärnade för aftonen gvarblifva i sina rum, gick sjelf att uppsöka henne; men hans föreställningar voro synbarligen fåfänga, ty han återkom med höjd ansigtsfärg och tydliga spår till missnöje. Återstoden af aftonen förflöt, utan att hvarken från Fergus' eller Waverleys sida något ord yttrades rörande det ämne, som uteslutande upptog den senares och kanske bådas betraktelser.

Då Edvard begifvil sig till sitt eget rum, försökte han göra sig reda för dagens tilldragelser. Att Flora för det närvarande skulle framhärda i det afslag, hon gifvit honom, var otvifvelaktigt. Men kunde han hoppas på