220
välfärd vore i fråga. Jag är säker på, att min far skulle gilla, att jag skrifvit — åtminstone tror jag det; ty mr Rubric har flytt till sina kusiner i Duchran för att vara utom all fara för whigpartiet och soldaterna, och intendenten Macwheeble tycker ej om — säger han — att lägga sig i annat folks angelägenheter, ehuru jag hoppas, att det, som kan gagna min faders vän vid en sådan tidpunkt som denna, ej kan kallas någon opassande inblandning. Farväl, kapten Waverley! Jag skall sannolikt aldrig återse er mer; ty det vore högst opassande att nu bedja er helsa på vid Tully-Veolan, äfven om soldaterna vore borta; men jag skall alltid med tacksamhet ihogkomma er godhet att bistå en så klen lärjunge som jag, äfvensom er uppmärksamhet mot min gode, älskade far. Jag förblifver er ödmjuka tjenarinna
Rosa Comyne Bradwardine.
»P. S. — Jag hoppas, ni sänder mig en rad med David Gellatley för att underrätta mig, att detta kommit er tillhanda, och att ni tar er till vara. Förlåt mig, om jag ber er för er egen skull ej blanda er i någon af dessa olyckliga kabaler, utan så snart som möjligt fly till ert eget lyckliga land. Framför min helsning till min älskade Flora och till Glennaquoich. Är hon ej så vacker och bildad, som jag beskref henne?»
Sålunda slutade Rosa Bradwardines bref, hvars
innehåll både öfverraskade och rörde Wawerley. Att baronen
under nuvarande oroligheter bland Stuartska husets
anhängare skulle råka ut för misstankar hos regeringen,
tycktes endast vara en naturlig följd af hans politiska
sympatier; men huru han sjelf kunnat blifva invecklad i
dylika misstankar, då han ända till i går visste sig vara
fri från att ens hysa en tanke på att företaga något mot
den regerande konungafamiljen, syntes oförklarligt. Både
på Tully-Veolan och Glennaquoich hade hans värdar haft
aktning för hans förbindelse med den närvarande styrelsen,
och ehuru tillräckligt många yttranden händelsevis
undfallit dem, som kunnat föranleda honom att räkna baronen
och höfdingen till de i Skottland ännu talrika adelsmän,
som voro missnöjda med regeringen, hade han likväl ej,
förrän han blifvit afskedad ur arméen, haft något skäl att
