förmoda, att de närde några omedelbart fiendtliga planer mot tingens närvarande skick. Han insåg likväl, att, såvida han ej genast ärnade antaga Fergus Mac-Ivors förslag, det vore af högsta vigt för honom att utan uppskof lemna detta misstänkta grannskap och begifva sig dit, der hans uppförande kunde undergå en tillfredsställande granskning. Han bestämde sig så mycket hellre derför, som Floras råd understödde detta beslut, och emedan han kände en outsäglig motvilja vid tanken på att vara en medverkande orsak till olyckorna af ett borgerligt krig. Hvilka än Stuartska husets ursprungliga rättigheter voro, sade likväl den lugna eftertanken honom, att, med åsidosättande af frågan, huruvida Jakob den andre kunnat förverka sina efterkommandes rättsanspråk, han likväl, enligt nationens enhälliga röst, rättvist hade blifvit förlustig sina egna. Sedan denna tidpunkt hade fyra monarker i fred och ära regerat öfver Stor-Brittannien med vidmakthållande och förökande af nationens anseende utomlands och dess friheter hemma. Förnuftet frågade, om det lönade mödan att störa en så länge beståndande styrelse och störta riket i alla ett inbördes krigs olyckor för att återinsätta på tronen ättlingarne af en monark, som uppsåtligt förverkat den? Om, å andra sidan, hans egen slutliga öfvertygelse om rättvisan af deras sak eller hans faders eller farbroders befallning skulle föranleda honom att sluta sig till Stuartarnes fana, var det likväl nödvändigt, att han befriade sin karaktär från hvarje misstanke genom att ådagalägga, att han ej, såsom man falskt tycktes vilja påstå, tagit något steg i denna affigt, så länge han innehade den regerande monarkens fullmakt.
Rosas okonstlade tillgifvenhet och hennes bekymmer för hans säkerhet jemte tanken på hennes obeskyddade belägenhet samt på den fruktan och de verkliga faror, för hvilka hon kunde vara blottstäld, gjorde ett djupt intryck på honom, och han skref genast för att i de vänskapsfullaste ordalag tacka henne för hennes oro för hans skull, uttrycka sina uppriktiga välönskningar för hennes och hennes fars välgång och försäkra henne, att han sjelf vore utom all fara. De känslor, denna sysselsättning väckte, försvunno snart för den nödvändighet, han nu förutsåg, att kanhända för alltid taga farväl af Flora
