Den här sidan har korrekturlästs

222

Mac-Ivor. Den smärta, som åtföljde denna betraktelse, var outsäglig; ty hennes högsinta karaktär och hennes hängifvenhet för den sak, hon omfattat, i förening med hennes samvetsgranna rättskänsla i fråga om valet af de medel, som skulle befordra den. hade för hans förstånd rättfärdigat det val, hans passion gjort. Men tiden skyndade, förtalet var ifrigt sysselsatt med hans rykte, och hvarje timmes dröjsmål ökade dess makt att skada honom. Han måste genast afresa.

Med detta beslut uppsökte han Fergus och meddelade honom innehållet af Rosas bref jemte sitt beslut att genast resa till Edinburgh och der uppsöka någon af de inflytelserika personer, till hvilka han hade rekommendationsbref från sin fader, för att med deras bistånd rättfärdiga sig för hvarje beskyllning, som kunde andragas mot honom.

»Ni sticker ert hufvud i lejongapet», svarade Mac-Ivor. »Ni känner ej strängheten hos en regering, som qväljes af grundade farhogor och medvetandet om sin egen olaglighet och osäkerhet. Jag skall nödgas befria er ur något fängelse i Stirlings eller Edinburghs slott.»

»Min oskuld, min rang, min fars nära bekantskap med lord M—, general G— med flere, skola bli ett tillräckligt beskydd.»

»Ni kommer att finna motsatsen; dessa herrar skola ha tillräckligt att sköta med sina egna angelägenheter. Ännu en gång, vill ni antaga plaiden och dröja en liten tid hos mig ibland töcken och kråkor, i den ädlaste sak, för hvilken ett svärd ännu blifvit draget?»

»Ni måste ursäkta mig af många skäl, min bäste Fergus.»

»Nå godt, jag kommer säkert att finna er utöfvande er poetiska talang i elegier öfver ett fängelse eller också under antiqvariska forskningar sökande upptäcka bokstäfver af Oggams-alfabetet[1] eller någon fenicisk hieroglyf på slutstenarna i något konstigt hvälfdt hvalf. Eller hvad säger ni om un petit pendement bien joli, hvilken ledsamma ceremoni jag ej vill lofva att ni undgår,

  1. Irländarnes forna alfabet, hvilket troddes stå i sammanhang med det feniciska.