i fall ni skulle råka ut för en hop af de väpnade whigarne från vestkusten?»
»Och hvarför skulle de behandla mig så?»
»Af hundra goda skäl. För det första är ni engelsman, för det andra herreman, för det tredje ifrig anhängare af episkopalkyrkan, och för det fjerde ha de ej på länge haft tillfälle att utöfva sin talang på ett sådant subjekt. Men blif ej nedslagen för det, min vän; allting kommer att ske i Herrans fruktan.»
»Nå väl, jag måste stå mitt kast.»
»Ni har således fattat ert beslut?»
»Ja, det har jag.»
»Skyll er då också sjelf för hvad som händer! Men ni kan inte gå till fots, och som jag ej behöfver någon häst, emedan jag måste marschera till fots i spetsen för Ivors barn, skall ni få bruna Dermid.»
»Om ni vill sälja honom, skall jag bli er högligen förbunden.»
»Om ert stolta engelska hjerta ej kan förmå sig till att stanna i förbindelse genom en gåfva eller ett lån, så skall jag ej afslå penningar vid början af ett fälttåg; priset för honom är tjugu guinéeer» (kom ihog, läsare, att det var för sextio år sedan). »Men när ämnar ni resa?»
»Ju förr dess hellre.»
»Ni har rätt, efter ni måste eller snarare vill resa. Jag skall taga Floras klippare och rida med er till Bally-Brough. — Callum Beg, laga våra hästar i ordning jemte en häst åt dig. Du skall följa med och föra mr Waverleys saker till — —» (härvid nämnde han en liten stad), »der han kan få häst och ledsagare till Edinburgh. Sätt på dig en låglandsdrägt, Callum, och låt se, att du tar vara på din tunga, i fall du inte vill, att jag skall skära den ur munnen på dig. Mr Waverley rider på Dermid.» Derpå vände han sig till Edward. »Ni vill väl taga afsked af min syster?»
»Ja visst — det vill säga, om miss Mac-Ivor vill göra mig den äran.»
»Cathleen, helsa min syster, att mr Waverley önskar ta afsked af henne, innan han lemnar oss. — Men Rosa Bradwardine; man måste tänka på hennes belägenhet — jag önskar, hon vore här! Och hvarför skulle hon inte
