228
och en sadlad häst för att föra hans kappsäck till Edinburgh.
»Och hvar kan ni komma ifrån?» frågade värden på Ljusastaken.
»Jag har sagt er, hvart jag ärnar mig, och kan ej inse, att någon vidare upplysning behöfves, hvarken för vägvisaren eller hans häst.»
»Hm! Hm!» genmälde han på Ljusastaken, litet förbryllad vid denna tillrättavisning. »Det är allmän böndag, sir, och jag kan inte företaga några verldsliga göromål på en sådan dag, då menniskorna böra förödmjuka sig och de affälliga vända tillbaka, såsom den värdige mr Goukthrapple sade; och då dessutom, som den fromme mr Jabesh Rentowel riktigt anmärkte, landet sörjer öfver brända, mördade och begrafna covenanter.»
»Min vän, om ni inte kan låta mig få häst och vägvisare, skall min tjenare skaffa dem på annat håll.»
»Godt! Er tjenare? — Och hvarför följer han inte sjelf med er?»
Waverley hade högst litet af denna ryttmästaranda i sig — jag menar detta slags anda, hos hvilken jag ofta stannat i förbindelse, då jag i en postvagn eller diligens råkat i sällskap med någon militär, som benäget åtagit sig att tukta uppassarne och granska värdshusräkningarna. Vår hjelte bade likväl under sin militäriska tjenstgöring förvärfvat något af denna nyttiga talang, och vid denna grofva utmaning började den framträda på allvar. »Hör på, sir, jag kom hit för min egen beqvämlighets skull och inte för att besvara några näsvisa frågor. Säg, om ni kan eller inte kan skaffa mig, hvad jag behöfver; men i hvilket fall som helst skall jag fortsätta min resa.»
Mr Ebenezer Cruickshanks lemnade med ett otydligt mummel rummet; men huruvida det skulle betyda ett nekande eller jakande, hade Edward svårt att urskilja. Värdinnan, en tyst och höflig arbetsmyra, kom för att höra, hvad han önskade till middagen, men ville ej gifva något svar rörande hästen och vägvisaren; ty det tycktes, som om den saliska lagen utsträcktes till den Gyllne Ljusastakens stall.
Från ett fönster, hvarifrån man hade utsigt öfver den mörka, trånga gård, der Callum Beg ansade hästarne