Och du, o grafvens gäst, ack, vredgas ej
Att söderns ljufva blommor icke falla
Uppå din ärorika bädd — ack nej,
De trifvas ej i Skottlands land, det kalla!
De äro vårens barn och knoppas då,
Men vissna snart, af solens eld förtärda,
Och dö, när vinterstormarne dem nå —
Din mull att smycka äro de ej värda!
Ty du mot ödets stormar trotsigt stred,
Hvar blick af dig till mod och kraft sågs mana;
När allt i vild förtviflan sänktes ned,
Du började din korta, sköna bana.
Då Englands söners stridslust var förbi,
Du gick att söka upp bland Albyns fjellar
En stam, som ännu ville vara fri,
Rå, men okuflig som dess egna hällar.
Ditt requiem ej höjts af klockors ljud;
Ej sorgsna fränder vid din dödsbår dröjde,
Blott gaeler, klädda i sitt hemlands skrud —
Säckpipan, klagande, ditt drapa höjde.
Hvem vill väl nu, som njuter lifvets frid
Och som ser lyckans solglans städse glimma,
Förbyta dem emot din äras tid,
Fast den var kort som morgonrodna'ns timma?
Dig helgadt är det stolta träd, som bär,
Trots köld och stormar, högt mot skyn sin spira.
I Rom var eken hjeltars träd, och här
Det derför må din grafhög, Wogan, sira.
Hurudan den verkliga förtjensten af Flora Mac-Ivors poesi än måtte vara, var likväl den entusiasm, den andades, väl beräknad att göra ett motsvarande intryck på hennes älskare. Verserna lästes — omlästes — gömdes derpå vid Waverleys hjerta — framtogos åter och genomlästes ånyo rad för rad med en låg, dämpad röst och med täta uppehåll, som förlängde själsnjutningen, liksom en epikuré genom långsamt smuttande förlänger njutningen af en kostlig dryck. Mrs Cruickshanks inträde med de jordiska artiklarne, middag och vin, afbröt knapt denna svärmiska pantomim.
Slutligen visade sig Ebenezers långa, gängliga figur. Ehuru årstiden ej fordrade några dylika skyddsmedel, var