TRETTIONDE KAPITLET.
Visar att förlusten af en hästsko kan vara ett allvarsamt missöde.
Waverleys hållning och utseende, men framför allt innehållet af hans börs och den likgiltighet, hvarmed han tycktes anse det, ingaf hans följeslagare en viss vördnad och afskräckte honom från att göra något försök att inlåta sig i samtal. Hans egna betraktelser voro dessutom upptagna af åtskilliga gissningar och af vissa dermed sammanhängande egennyttiga planer. De resande färdades derför framåt under tystnad, tills denna afbröts af Waverleys ledsagare med tillkännagifvande, att hans klippare förlorat en framsko. »Ers nåd betraktar det tvifvelsutan som sin pligt att påsätta den samma?» tillade han.
Detta var hvad juristerna kalla en snärjande fråga och beräknad att utforska, huruvida Waverley var hugad att underkasta sig små prejerier. »Min skyldighet att påsätta er hästsko, skurk?» utbrast Waverley, som misstog sig på värdens mening.
»Ja visst», svarade mr Cruickshanks; »fast inte just något sådant vilkor var betingadt, så kan man väl inte begära, att jag skall ersätta de missöden, det stackars djuret kan råka ut för, medan det är i ers nåds tjenst. — Likväl, om ers nåd» —
»Jaså, ni menar, att jag skall betala hofslagaren; men hvar skola vi få tag på en sådan?»