Den här sidan har korrekturlästs
239

— en tid, då vredenes vin oblandadt gjutes i förtrytelsens käril, och en dag, då landet borde afgifva vittnesbörd mot påfvedöme och biskopsdöme, mot qväkare och independenter, mot erastianism och antinomianism samt alla kyrkans öfriga villfarelser.»

»Det kommer sig alltsammans af era whig-åsigter», genmälte amazonen, »och af er presbyterianism, ni stubböriga, himlande bondlurkar! Hvad tro ni gossarne med koltarna bry sig om era synoder och era kyrkoråd, er kyrkoplikt och er skampall? Må den onde ta den sistnämnda! Mången ärligare qvinna har stått på den, än någon enda, som bröstar sig vid sidan af den förnämsta whig i landet. Jag sjelf —»

John Mucklewrath, som fruktade, att hon skulle börja ingå i personligheter, trädde här emellan med sin äktenskapliga myndighet. »Gå hem och drag för fan i våld, att jag så må säga, och sätt på gröten till i afton.»

»Och du, din gamle narr», svarade hans hulda maka, i det hennes vrede, som dittills flödat öfver hela församlingen, nu med ens våldsamt drefs i sin naturliga kanal, »du står der och hamrar på karbiner åt narrar, som aldrig komma att knäppa af dem på en högländare, i stället för att förtjena bröd åt din familj och sko hästen åt den här vackre unge herrn, som nyss kommit norr-ifrån! Jag vill gå i god för, att han är ingen af era gudsnådliga kung Georgs anhängare, utan allraminst en tapper Gordon.»

Hopens ögon riktades nu på Waverley, som begagnade tillfället att bedja smeden att så fort som möjligt sko hans följeslagares bäst, emedan han önskade skyndsamt fortsätta sin resa — ty han hade hört nog för att inse, att det vore farligt för honom att länge dröja på detta ställe. Smedens ögon hvilade på honom med en blick af missnöje och misstanke, som ej förminskades af den ifver, hvarmed hans hustru understödde Waverleys anhållan. »Hör du ej, hvad den hygglige unge herrn säger, din försupna odoga?»

»Och hvad kan ni heta, sir?» sade Mucklewrath.

»Det kan göra er det samma, min vän, blott jag betalar er för ert arbete.»

»Men det kan vara af vigt för staten, sir», svarade en gammal förpaktare, som luktade starkt af bränvin ock