240
torfrök; »och jag fruktar, att vi måste uppehålla er resa, tills ni fått tala med lairden.»
»Ni lära säkert komma att finna det både svårt och farligt att qvarhålla mig», sade Waverley högdraget, »så framt ni ej kunna framvisa vederbörlig befallning dertill.»
En tvekan uppstod och det hviskades bland hopen: »sekreteraren Murray — lord Lewis Gordon — kanske prinsen sjelf?» Sådana voro de gissningar, som gingo ibland dem, och deras benägenhet att förhindra Waverleys afresa tillväxte synbart. Han försökte att i godo få dem att afstå från sin föresats, men hans frivilliga bundsförvandt, mrs Mucklewrath, afbröt och öfverröstade hans föreställningar, i det hon tog hans parti under häftiga skymford, hvilka skrefvos på Edwards räkning af dem, som blefvo föremål derför. »Ni vilja hindra en herre, som är prinsens vän?» Ty äfven hon hade antagit den allmänna åsigten om Waverley. »Jag trotsar er att röra honom»; härvid utbredde hon sina långa, starka fingrar, försedda med klor, som en gam skulle kunnat afundas henne. »Jag skall skrifva de tio budorden i ansigtet på den första slyngel, som vågar röra honom med ett finger.»
»Gå hem, grannmor», sade den förutnämnde förpaktaren; »det vore bättre, ni skötte om er mans barn, än döfvade oss här med ert larm.»
»Hans barn?» genmälte amazonen, i det hon med ett grin af outsägligt förakt betraktade sin man; »hans barn!
O, att du vore död, käre man,
Och låge i din graf, käre man,
Min enkefrihet jag då skänkte försann
Åt en dugtig höglandsman.»
Denna visa, som väckte ett qväfdt skratt bland den yngre delen af åhörarne, öfverväldigade helt och hållet den begabbade smedens tålamod. »Fan i mig, om jag inte ränner den här heta stången ner i halsen på henne», skrek han i ursinnigt raseri, i det han ryckte en stång från härden och säkert skulle verkstält sin hotelse, om han ej blifvit återhållen af en del bland hopen, medan de öfriga sökte bortföra den grälsjuka qvinnan ur hans åsyn.
Waverley tänkte på att förfoga sig undan i förvirringen; men hans häst var ingenstädes synlig.
