248
männa frågor, skulle hans spörsmål blifva så speciella, som hans kännedom om förhållandena tillät. Han började derpå sin ransakning och dikterade under fortgången af förhöret hufvudinnehållet af frågorna och svaren för sitt biträde, som förde dem till protokollet.
»Känner mr Waverley en Humphry Houghton, underofficer vid G—s dragoner?»
»Ja visst; han var sergeant vid mitt kompani och son till en af min onkels förpaktare.»
»Alldeles — och hade en stor del af ert förtroende och mycket inflytande bland sina kamrater?»
»Jag har aldrig behöft ge en person af hans ställning något förtroende. Jag gynnade sergeant Houghton, emedan han var en rask och stadgad yngling, och jag tror hans kamrater äfven högaktade honom derför.»
»Men ni brukade genom denne man meddela er med dem af ert kompani, som voro värfvade på Waverley-Honour?»
»Det är sant; de stackars gossarne, som befunno sig vid ett regemente, hvilket nästan uteslutande bestod af irländare och skottar, vände sig till mig med alla sina små bekymmer och togo naturligtvis sin sergeant och landsman till förespråkare vid dylika tillfällen.»
»Hans inflytande sträckte sig således hufvudsakligen till de soldater, som från er farbrors egendom följde er till regementet?»
»Ja visst; — men hvad har det att göra med närvarande sak?»
»Jag kommer just nu dit och utber mig ert uppriktiga svar. Har ni, sedan ni lemnade regementet, underhållit någon medelbar eller omedelbar förbindelse med denne sergeant Houghton?»
»Jag? — jag underhålla någon förbindelse med en man af hans rang och samhällsställning? — Huru eller till hvad ändamål?»
»Det måste ni sjelf förklara. Men skickade ni inte, till exempel, bud till honom efter några böcker?»
»Ni erinrar mig om ett obetydligt uppdrag, som jag gaf honom, emedan min betjent inte kunde läsa skrifvet. Jag påminner mig, att jag skriftligen bad honom leta upp
