266
»Nu kommer jag ihog det; men upphörde ej denna sekt, då presbyterianismen triumferade vid revolutionen?»
»Nej, visst inte; denna stora tilldragelse uppfylde ej på långt när deras förväntan, som gick ut på ingenting mindre än kyrkans fullkomliga inrättande i enlighet med det forna s. k. trosförbundet. Jag tror verkligen, att de sjelfva ej rätt visste, hvad de ville; men som de voro en talrik hop och ej okunniga i vapnens bruk, höllo de tillsammans som ett särskildt parti i staten och voro vid unionstiden nära att ingå ett det onaturligaste förbund med sina gamla fiender, jakobiterna, för att förhindra denna vigtiga nationalåtgärd. Sedan denna tid har deras antal småningom minskats; men det finnes ännu en hel mängd i de vestra grefskapen, och några, hvilka äro bättre sinnade, än de voro 1707, ha nu gripit till vapen för regeringen. Nyssnämnda person, som de kalla »den begåfvade Gilfillan», har länge varit en bland deras hufvudmän och anför nu en liten trupp, som under sin marsch till Stirling kommer här förbi i dag eller i morgon; det är under hans bevakning major Melville ärnar afsända er. Jag skulle gerna vilja lägga ett godt ord för er hos Gilfillan; men som han djupt insupit sin sekts alla fördomar och delar dess ofördragsamhet, skulle han fästa föga afseende vid en uppmaning, gjord af en erastiansk andlig, såsom han artigt skulle kalla mig. — Farväl nu, min unge vän; jag vill ej missbruka majorens godhet, på det jag måtte få tillåtelse att besöka er ännu en gång i dag.»
