268
visa hans olycklige gäst en förekommande uppmärksamhet och sjelfmant tillade, att han hoppades, att hela saken skulle bevisa sig vara en ungdomlig escapade, som lätt kunde försonas genom ett kort fängelse.
Den välvillige medlaren hade temligen stort besvär att förmå sin unge vän att mottaga bjudningen. Han vågade ej yppa för honom sitt egentliga skäl, hvilket var en godsint önskan att försäkra sig om en fördelaktig rapport om Waverleys sak från major Melville till general Blakeney. Af vår hjeltes häftigt uppblossande sinne märkte han, att vidrörandet af detta ämne säkert skulle tillintetgöra hans afsigt. Han förestälde honom derför, att bjudningen bevisade majorens misstro till de delar af anklagelsen, som rörde Waverleys heder som officer och en man af ära, och att ett afslag på denna artighet kunde tydas som ett medvetande af, att den var oförtjent. Med ett ord, han öfvertygade så till vida Edward, att det manligaste och bästa uppförande, han kunde iakttaga, vore att antaga majorens bjudning, att Waverley undertryckte sin starka motvilja att ånyo utsätta sig för dennes kalla och formliga höflighet och samtyckte till att låta öfvertala sig af sin nye vän.
Mötet var i början temligen stelt och formligt; men som Edward mottagit bjudningen och verkligen kände sitt sinne mildradt och lättadt genom mr Mortons godhet, ansåg han sig förbunden att iakttaga ett otvunget uppförande, fast han ej kunde låtsa hjertlighet. Majoren var något af en bon-vivant, och hans vin var förträffligt. Han berättade anekdoter från sina fälttåg och visade mycken verlds- och menniskokännedom. Mr Morton hade ett förråd af lugn och stilla glädtighet, som sällan förfelade att upplifva hvarje litet sällskap, hvari han kände sig hemmastadd. Edward, hvars lif var en dröm, öfverlemnade sig åt ögonblickets intryck och blef snart den muntraste af dem alla. Han hade alltid en ovanlig konversationsförmåga, ehuru den lätt tystades af bristande uppmuntran. Vid närvarande tillfälle satte han en ära uti att ingifva sina bordskamrater en fördelaktig tanke om sig, såsom den der under så bekymmersamma förhållanden kunde bära sina missöden med otvungen glädtighet. Ehuru eftergifvet, var hans lynne i hög grad spänstigt och understödde
