snart hans bemödanden. Trion var inbegripen i ett högst lifligt samtal, de voro synbart belåtna med hvarandra, och den välvillige värden hade redan uppslagit sin tredje butelj Burgunder, då ljudet af en trumma hördes på afstånd. Majoren, som under en gammal krigares glädtighet glömt magistratspersonens pligter, svor mellan tänderna en soldated öfver det afbrott, som återkallade honom till hans embetsåligganden. Han steg upp från bordet och gick, åtföljd af sina gäster, till ett fönster, hvarifrån man hade utsigt öfver den närbelägna landsvägen.
Trumman kom närmare, men den slog ej någon afmätt krigsmarsch, utan ett slags larm, ungefär liknande det, hvarmed eldtrumman uppjagar invånarne i en skotsk stad ur deras sömn. Det är denna historias ändamål att göra rättvisa åt hela verlden, hvarför jag till trumslagarens rättfärdigande måste omnämna, att han bedyrade sig kunna slå hvarje känd marsch i hela brittiska arméen; men då han började med »Dumbartons trummarsch», tystades han af truppens anförare, »den begåfvade» Gilfillan, som vägrade att låta sina följeslagare tåga efter denna oheliga melodi och befalde honom att slå den 119:de psalmen. Som detta likväl öfversteg trumslagarens förmåga, nödgades han taga sin tillflykt till detta oförargliga rong-dong-dong, som en oskyldig ersättning för den heliga musik, hvilken hans instrument eller hans talang voro ur stånd att åstadkomma. Detta kan anses som en obetydlig anekdot; men ifrågavarande trumslagare var hvarken mer eller mindre än stadstrumslagare i Anderton. Jag erinrar mig hans efterträdare i embetet som en medlem af det upplysta samfundet, det brittiska konventet: låt oss derför behandla hans minne med tillbörlig vördnad.
