TRETTIOFEMTE KAPITLET.
En frivillig för sextio år sedan.
Då major Melville hörde trummans ovälkomna ljud, öppnade han hastigt en glasdörr och gick ut på ett slags terrass, som skilde huset från landsvägen, hvarifrån den krigiska musiken skallade. Waverley och hans nye vän följde honom, ehuru han sannolikt helst skulle undvarit deras sällskap. Snart varseblefvo de i högtidlig marsch, först trumslagaren och derefter en stor fana, indelad i fyra fält, hvarpå voro inskrifna orden: Trosförbund, Kyrka, Konung, Konungariken. Personen, som hedrades med uppdraget att bära denna fana, åtföljdes af truppens befälhafvare, en mager, mörrklagd, sextio års man af ett oböjligt utseende. Det andliga högmodet, som hos värden på Ljusastaken var inhöljdt i ett slags stolt skrymteri, på en gång förhöjdes och fördunklades i denne mans ansigte genom en äkta och omisskännelig fanatism. Det var omöjligt att se honom, utan att inbillningen försatte honom i någon belägenhet, hvari religionssvärmeri spelade hufvudrollen. En martyr på bålet; en soldat på slagfältet; en ensam och landsflyktig vandrare, som under hvarje jordisk vedermöda tröstas af innerligheten och den förmenta renheten af sin tro; kanske en förföljande inqvisitor, lika förfärlig i sin makt, som okuflig i motgången — hvar och en af dessa tycktes stå i själsfrändskap till denne man. Men jemte dessa upphöjda drag af själsstyrka, låg det i den tillgjorda formligheten och högtidligheten af hans hållning
