och samtal något som gränsade till det löjliga, så att man skulle kunna frukta honom, beundra honom och skratta åt honom, allt efter åskådarens sinnesstämning och det ljus, hvari mr Gilfillan visade sig. Hans drägt var en bondes från vestra delen af landet, visserligen af bättre tyg än den lägre allmogens, men hvarken förfärdigad efter den då brukliga snitten eller på något sätt sökande likna en skotsk godsegares. Hans vapen bestodo af ett bredsvärd och ett par pistoler, hvilka, att döma efter deras fornåldriga utseende, torde varit med i slagen vid Pentland eller Bothwellsbryggan.
Då han gick fram några steg för att möta major Melville och högtidligt, men lätt, vidrörde skärmen på sin stora blå mössa för att besvara majorens artighet, emedan denne lyft på sin lilla trekantiga, guldgalonerade hatt, trängde den föreställningen sig oemotståndligt på Waverley, att han såg en af de forna Rundhufvudenas anförare, samtalande med en af Marlboroughs officerare. Den grupp af omkring trettio beväpnade män, som följde denne »begåfvade» befälhafvare, var af en temligen brokig sammansättning. De voro klädda i vanliga låglandsdrägter af olika färger, hvilket för ett öga, som var vant att förbinda likformighet i drägt med krigsståndet, gaf dem ett oregelbundet och hoprafsadt utseende. Främst stodo några, som synbarligen delade sin anförares entusiasm och säkert kunde blifva fruktansvärda i en strid, der deras naturliga mod lifvats af trosnit. Andra, intagna af nyheten i sin belägenhet, yfdes och bröstade sig i medvetandet af sin vigt såsom vapenbärande män; medan de öfriga, som voro uttröttade af marschen, vårdslöst vankade omkring eller aflägsnade sig ifrån sina kamrater för att förskaffa sig sådana förfriskningar, som de angränsande kojorna och krogarna hade att erbjuda. »Sex af Ligoniers grenadierer», tänkte majoren för sig sjelf, då han erinrade sig sin egen militäriska tjenstgöring, »skulle skickat alla de här karlarne samma väg de kommit.»
Sedan han likväl höfligt helsat på mr Gilfillan, anhöll han att få veta, om denne fått hans bref och kunde åtaga sig att föra en statsfånge till Stirlings slott. »Ja-ah», var den cameronianske anförarens korta svar, uttaladt med en stämma, som tycktes utgå från hans persons sjelfva penetralia.
