»Jag har genomläst min fullmakt», sade mr Gilfillan, »underskrifven af en värdig och rättrogen adelsman, William, grefve af Glencairn; men finner ej deri stadgadt, att jag af major William af Cairnvreckan skall mottaga några tillrättavisningar eller befallningar angående mitt görande och låtande.»
Major Melville rodnade ända upp till de välpudrade öronen, som framstucko under hans militäriska sidolockar, i synnerhet som han i det samma märkte, att mr Morton smålog. »Mr Gilfillan», svarade han med temlig skärpa, »jag ber tio tusen gånger om förlåtelse, att jag vågat lägga mig i en så betydande persons angelägenheter. Jag trodde likväl, att, då ni, om jag ej misstar mig, till ert yrke är en boskapsskötare, det kunde vara skäl att påminna er om åtskilnaden mellan högländare och högländsk hornboskap; och om ni skulle råka någon herreman, som varit ute i fält och ville tala med er i detta ämne, skulle jag likaledes föreställa mig, att det ej kunde göra er något ondt att höra på honom. Men jag har sagt, hvad jag behöfver, och får endast ännu en gång bedja er höfligt, men väl bevaka denne herre. — Mr Waverley, det gör mig verkligen ondt, att vi skola skiljas på detta sätt; men jag hoppas, att jag, härnäst ni kommer hitåt trakten, skall bli i tillfälle att göra Cairnvreckan till en behagligare vistelseort för er, än som omständigheterna denna gången tillåtit mig.»
Med dessa ord tryckte han vår hjeltes hand, och sedan äfven Morton tagit ett hjertligt afsked, satte Waverley sig upp i sadeln och red bort med Gilfillan och dennes trupp, i det en musketör ledde hästen vid tygeln och ett led soldater gingo på hvardera sidan för att hindra honom från att rymma. Genom den lilla byn beledsagades de af barnens rop: »nej, se på den engelske herrn, som skall hängas, för det han skjutit på smeden, långe John Mucklewrath!»
