väl ha trott, att den skotska kyrkans herrliga bygnad, som år 1642 uppfördes af våra fäder, skulle bli så vanstäld af timliga ändamål och tidens förderf; — ja, hvem skulle väl ha trott, att helgedomens bildsnideri så snart skulle bli nedhugget!»
Som vår hjelte ej ansåg nödigt att lemna något svar på denna klagovisa, hvari ett par af truppen instämde med ett djupt stönande, beslöt mr Gilfillan, att Waverley åtminstone skulle blifva en åhörare, om han också ej ville inlåta sig i någon ordstrid, och fortsatte derför sin jeremiad.
»Och är det väl underligt, att när prester, af brist på öfning i sitt presterliga kall, förfalla till syndig eftergifvenhet för patronaträttighet, eder och andra styggelser — är det väl underligt, säger jag, att ni, sir, och andra sådana olyckliga personer skola arbeta på att uppbygga ert gamla orättfärdighets Babel, liksom i de blodiga, förföljande, helgonmördande tiderna? Om ni ej vore förblindad af denna onda verldens lustar och begärelser, sträfvanden och njutningar, tror jag mig om att med Skriftens ord kunna bevisa er, till hvilka orena slarfvor ni sätter er förtröstan; och att era prestkappor och messhakar blott äro aflagda kläder, som tillhört den stora skökan, hvilken sitter på de sju kullarna och dricker ur styggelsens kalk. Men jag är säker på, att ni är döf, liksom huggormen, på denna sidan af hufvudet; ja, ni är bedragen af hennes trolldom, köpslår med hennes varor och är drucken af hennes boleris orenlighet!»
Det är ovisst, huru länge denne krigiske teolog kunde fortsatt sin förkastelsedom, hvari han skonade ingen utom den spridda qvarlefvan af kullarnes folk, som han kallade dem. Hans ämne var rikt, hans röst kraftig och hans minne starkt, så att det var föga hopp om, att han skulle slutat sin straffpredikan, förrän de framkommit till Stirling, om ej hans uppmärksamhet blifvit fäst på en vandrande krämare, som från en korsväg förenat sig med tåget och med mycken regelbundenhet suckade eller snarare stönade vid hvarje passande afbrott i hans föredrag.
»Hvem är ni, min vän?» sade Gilfillan.
»En stackars krämare, som ämnar sig till Stirling och ber om ers nåds beskydd i dessa farliga tider. Ack,
