hans gamla högländska sköterska, under den svåraste krisen af hans sjukdom sväfvat omkring hans säng. Han hade väl blott en högst oredig hogkomst häraf; men hans misstankar bekräftades, då han, genom att uppmärksamt lyssna, under loppet af dagen ofta hörde en annan qvinlig röst hviskande tala med hans vårdarinna. Hvem kunde det vara? Och hvarför skulle hon så tydligt söka dölja sig? Fantasien vaknade genast och gissade på Flora Mac-Ivor. Men efter en kort strid med hans brinnande önskan att hon vore i hans närhet och lik en skyddsengel bevakade hans sjuksäng, nödgades Waverley erkänna sin gissning såsom fullkomligt osannolik, då det var något nästan alldeles otänkbart, att hon skulle lemna sin jemförelsevis trygga vistelseort, Glennaquoich, för att nedkomma till Låglandet, hvilket nu var skådeplatsen för inbördes krig, och der till på köpet bebo ett sådant smyghål som detta. Men hans hjerta klappade, då han ibland tydligt kunde urskilja lätta fruntimmerssteg, som sväfvade till eller från dörren, eller de dämpade ljuden af en mild och ljuf fruntimmersröst, som besvarade den sträfva, kraxande stämman af gamla Janet, såsom han hört sin åldriga sköterska benämnas.
Som han ej hade något annat att roa sig med i sin ensamhet, sysselsatte han sig med att uttänka något medel att tillfredsställa sin nyfikenhet trots Janets och den gamle högländske väktarens oaflåtliga vaksamhet. Slutligen fann han vid närmare undersökning, att hans träfängelses klena tillstånd tycktes erbjuda honom en utväg dertill; ty från en något murken fläck kunde han utdraga en spik. Genom denna lilla öppning kunde han varseblifva en i en plaid insvept qvinlig gestalt, som var inbegripen i samtal med Janet. Men allt sedan vår stammoder Evas dagar har en otidig nyfikenhet vanligen medfört sitt eget straff i en besviken förhoppning. Gestalten var ej Floras, ej heller kunde han urskilja ansigtet, och till råga på hans missräkning förrådde ett litet buller, under det han arbetade med spiken för att utvidga hålet och derigenom erhålla en bättre utsigt, hans afsigt, hvarpå föremålet för hans nyfikenhet genast försvann och, så vidt han kunde märka, ej vidare visade sig i kojan.
