hamn och derifrån inskeppa sig till England. Hans själ vacklade emellan dessa planer, och om han lyckats verkställa sin flykt på det sätt, han ärnat, skulle sannolikt den större eller mindre lätthet, hvarmed någon af dem kunnat utföras, bestämdt hans beslut. Men hans öde hade afgjort, att han ej skulle hafva något val.
På sjunde dagens afton öppnades plötsligt dörren till kojan och två högländare inträdde, hvilka Waverley igenkände hafva varit bland dem, som först beledsagat honom till hans nuvarande vistelseort. De samtalade en kort stund med den gamle mannen och hans kamrat och läto derefter genom högst uttrycksfulla tecken Waverley förstå, att han skulle göra sig i ordning att åtfölja dem. Detta var en glädjande underrättelse. Allt, som redan tilldragit sig under hans inspärrning, utvisade tydligt, att man ej ärnade tillfoga honom något personligt våld, och hans romantiska lynne, hvilket under haus hvila återfått mycket af den spänstighet, som för någon tid varit undertryckt af ängslan, harm, felslagna förhoppningar och hela den blandning af obehagliga känslor, som hang senaste äfventyr alstrat, hade nu tröttnat vid overksamhet. Oaktadt det ligger i dylika lynnens natur att lifvas af en viss grad af fara, hvilken i hennes egna ögon gifver en ökad värdighet åt den menniska, som är blottstäld för den samma, hade hans passion för det underbara likväl dukat under för de utomordentliga och till utseendet oöfvervinneliga olyckor, hvaraf han tycktes omhvärfd på Cairnvreckan. Denna sammansättning af häftig nyfikenhet och lågande inbillning bildar verkligen ett slags egendomligt mod, som har en viss likhet med det ljus, en grufarbetare vanligen bär, och hvilket visserligen är tillräckligt att skaffa honom ledning och upplysning under de vanliga farorna vid hans arbete, men som genast skulle slockna, i fall han råkade ut för de fruktansvärdare farorna af underjordiska gaser eller giftiga ångor. Detta ljus var likväl nu tändt på nytt, och med en blandning af hopp, bäfvan och oro betraktade Waverley den framför honom befintliga gruppen, medan de nyss ankomna kastade i sig en bit mat, och de andra togo sina vapen och gjorde några korta förberedelser för afresan.
